jozelijoz

Min pappa är en pärla. Han ställer alltid upp. Som i Italien när jag blev sjuk. Han fick semestern förstörd, han hade en dotter på sjukhus och två utanför att hålla reda på. Han fick ringa alla hemma och meddela, han ringde mitt jobb, han ordnade med försäkringsbolaget, han fixade så att mina systrar fick flyga hem, han fixade med min resa hem och han fick köra genom europa helt själv för att få hem bilen. När jag låg inne köpte han hela tiden saker til mig som jag behövde, allt från kläder till Mcdonald's mat. Hade jag inte haft pappa där hade jag blivit helt galen. För att inte tala om att jag får bo hos honom helt gratis här hemma. Även Rikard. Han har alltså fyra ungar i huset varannan vecka(om jag är hemma), ensamstående, samtidigt som han är egen företagare och måste fixa allt med det. Igår lagade han massa massa mat för att jag skulle få matlådor med mig till Norge. Allt från stora saker till små saker hjälper han till med. Pappa är bäst.

Älskar dig pappselappsen!

___________________________________________________________________________________________
Snyftande och snörvlande snubblar jag gatan fram iklädd endast min tunna tröja och trasiga jeans. Vinterjackan glömdes på festen. Jag gnuggar händerna mot överarmarna i ett försök att få upp någon slags värme. Ibland gråter jag hejdlöst när jag känner mig absolut förtvivlad. Jag stannar och ser mig omkring. Var är jag? Vart ska jag ta vägen? Jag måste ha en plan. Hela kroppen skakar av kyla. Försöker än en gång att få liv i mobilen men utan framgång. Sätter mig ner och lägger ansiktet i händerna. Säger till mig själv att fortsätta. En billykta lyser upp vägen. Rädslan kommer över mig och jag blir stel i kroppen. Ska jag vinka och försöka få hjälp eller gömma mig i diket ifall det är han? Rädslan vinner och jag väljer det senare. Jag trycker mig mot det frusna gräset som ger ifrån sig ett krasande läte. Medan bilen passerar vågar jag inte andas. Fel färg. Det var inte han. Hans var grön metallic, den här var vit. Reser mig upp men halkar. Tårarna strömmar hela tiden ner för mina kinder.

"Han frågade om jag hade någon pojkvän. Jag svarade nej. Det var mitt första misstag"

Min plan är att ta mig mot stan. Larma vid första nattöppna butik. Finns inte Statoil här någonstans? När jag kommer runt vägkröken ser jag en busshållsplats. Mitt hjärta tar ett skutt av hopp. Springer fram för att kolla tabellen. Första bussen går vid 7. Jag vet inte ens vad klockan är. Runt 4-5 skulle jag tro. Funderar på om jag ska vänta eller fortsätta. Stannar jag så dör jag nog av kylan så jag fortsätter. Kommer in i ett område med radhus. Vågar inte knacka på någonstans. Jag går på en bro över motorvägen. Stannar en stund mitt på bron och ser ner. Det kommer en bil och kör förbi under mig. Jag undrar om den ser mig och om den ser min olycka.

"Han undrade varför jag var så spänd och tyst. Jag svarade att det var för att jag inte visste vad han var för en typ, att han lika gärna skulle kunna vara en våldtäktsman. Han skrattade"

Jag orkar inte fortsätta. Vill bara sätta mig ner och vänta tills allt blir bra igen. Är så fruktansvärt trött. Mina ben känns tunga. Men inom mig finns hela tiden viljan att inte ge upp. Jag tänker inte ge upp för då vinner han.
Försöker ta ett djupt andetag, men gråten gör att det bara blir små, hackiga. Den kalla luften gör att luftrören känns tjocka. Andningen blir allt svårare. Men jag har växt upp med astma occh vet hur jag ska göra för att inte förvärra. Kommer till en rondell som jag genar över när jag tycker mig känna igen omgivning. Hoppet tänds återigen och jag ökar takten. Om jag är där jag tror jag är så borde Statoil ligga på andra sidan motorvägen och det ska finnas en gångbro bakom ett hotell som leder dit. Besvikelsen är överväldigande när jag inte ser hotellskylten när jag kommer över krönet. Allt går emot mig. Tårarna som inte tycks ha något slut ökas på. Jag är inte bara ledsen och förtvivlad, jag är arg också. Arg för att jag gjorde som jag gjorde, arg för att jag inte verkar fixa det här och arg för att känslan av hopplöshet växer.

"Men va dum du är då, jag vill ju bara känna lite sa han när jag skrek och slog mot honom"

Jag byter riktning, det spelar ingen roll vart jag går. När jag gått i vad som känns som en evighet börjar jag känna igen mig på riktigt. Jag ser Max, hamburgerrestaurangen där jag och mina vänner ätit ett antal gånger. Jag ser Myrornas och Rocksjön, som vi gick runt på skoljoggen. Jag springer mot Max, för jag tror mig veta att de har öppet sent. Saktar in när jag genom glasväggen ser mörker och uppställda stolar. Öppet 10-04 lördag. Alltså är klockan efter 4 som jag trodde. Jag känner på dörren, inte för att öppna den utan att för att jag hoppas att den som tog i handtaget sist lämnat lite kroppsvärme. Handtaget är kallt. Jag trycker mig mot dörren men aluminumet gör mig kallare så ja fortsätter. Men det känns inte lika tungt att fortsätta gå. Jag vet vart jag är, jag vet vart jag ska gå.

"Jag gick med på att runka av honom om han stannade bilen. När den stod still tänkte jag hoppa ur, men han höll fast mig och låste dörren"

Ljuset från staden välkomnade mig. Stadshotellet visar sig. Har inte hotell alltid öppet i lobbyn? Med den förhoppningen går jag dit men de automatiska dörrarna öppnar sig inte. Jag tar nu sikte mot Juneporten, Jönköpings station, den brukar inte ha öppet på nätterna men eftersom jag inte vet vilken tid det är och kylan har tagit över mig helt och hållet går jag dit då jag inte har något bättre förslag. Medan jag går mot portarna ber jag en kort bön att den ska öppnas. När den till min lycka faktiskt gör det, möts jag av en ström av värme. Skakande och gråtandes går jag och sätter mig mot en av de stängda affärernas glasväggar. Jag blåser på mina händer och gnuggar dem mot varandra. Från ingenstans kommer en väktare och går förbi. Jag vill be om hjälp men det kommer inga ord. Jag måste se förskräcklig ut med mitt rufsiga hår, näsan som är röd av kylan, ansiktet som är rött och svullet av gråten och svart av den utsmetade mascaran.

"Efter jag sagt vad det gällde och vart jag var, bad kvinnan från 112 växeln mig att vänta medan hon kollades något. jag väntade i fem minuter sen dog batteriet. Polisen kom aldrig. Ingen kom"

Med stelfrusna händer slår jag mot mina lår för att få bort honom, hans händer. Det är som om de fortfarande är kvar. Lukten, musiken som spelades i bilen, allt sitter i huvudet som jag bara vill hugga av. Mest av allt plågas jag av hans ansikte som sitter på min näthinna. Det har satt sig fast där. Jag vågar inte blunda, för då är hans ansikte det enda jag kommer att se.
Det slår mig att jag inte kollat när bussen går och inte heller vad klockan är då jag blev så glad över värmen. Med stor möda ställer jag mig upp. Klockan är kvart i sex. 05.45. Släpar benen mot TV-apparaten med bussavgångar. Första bussen 06.05. Tjugo minuter. Funderar på hur jag ska klara av att gå på bussen. Även om jag bara behöver använda busskortet och inte måste möta busschauffören, så känns det som en utmaning. Bara jag slipper se honom i ögonen. För han kommer se det då, han kommer se vad dum jag var.
Tillbaka på min sittplats kommer väktaren förbi igen. Snälla, snälla, fråga hur jag mår. Fråga vad som hänt mig. En önskedröm spelas upp i mitt huvud om hur han tröstar mig och sen ringer polisen som hämtar mig. Jag berättar vem det var som gjorde det och han haffas, torteras. Men väktaren går bara förbi. Bussen kommer och jag går ut.

"En tjejkompis sa att jag var stark som klarade att gå igenom allt. Jag förstod inte vad hon menade. Jag kände mig inte alls stark"

Det var bara jag och ett äldre par på bussen. Jag tittar inte på dem, jag skäms så jag tittar ut genom rutan istället. Men när en mörk bil åker förbi blir jag rädd och varje muskel i kroppen spänns. Jag mår illa. Resterande tiden av resan stirrar jag in i sätet framför mig.

 "När bilen stannade bredvid mig och han frågade om jag ville ha skjuts någonstans såg jag varningsskyltarna, men tänkte att så många av mina kompisar liftat och det har alltid gått så bra för dem"
___________________________________________________________________________________________

Jag känner att jag får lite panikkänslor emellanåt. Jag är så rädd över att bli sjuk. Som nu ser jag på mystery diagnosis på tv4 fakta. Det handlar om en man som har svårt att andas. Det ger mig flash backs från intensiven, när jag inte kunde andas och skrek och grät efter min inhalator men de ville inte ge mig den. De pratade en massa på italienska och det jag förstod var att jag inte skulle få den, mina lungor var det inge fel på. Dagen efter konstaterade de att jag hade vätska på lunghinnorna.
Härom dagen när jag var i Karlstad och på väg hem, fick jag fruktansvärd huvudvärk och illamående. Det påminde om när jag insjuknade i Italien och jag fick en sån panik. Jag var så rädd för att bli sjuk igen att jag grät hysteriskt. Även om jag skulle bli sjuk igen så kommer jag ju inte hamna på sjukhuset i Italien. Det vet jag. Men det var en sådan mardröm att vara  där att jag mår fortfarande dåligt av att tänka på det.

Ska till sjukhuset nu och ta prover och hoppas att allt är bra denna gången.

Känns som jag har hundratals med känslor i mig som jag inte vet vart jag ska göra av.  Och det handlar om allt. Kärlek, vänner, jobb, framtid.
Överväger att skaffa mig en egen lägenhet och bo där själv. Men samtidigt så vet jag inte. Jag kommer få mer privatliv, eller ha ett helt enkelt, jag kan ägna mer tid att måla, kan ha fest hemma, göra vad fan jag vill utan att behöva respektera någon annan. Samtidigt kommer jag känna mig jävligt ensam. Jag är lite socialt beroende, måste alltid ha människor runt mig för att inte deppa ihop med mina egna tankar, på samma gång som jag måste få vara helt ensam emellanåt(jag är komplicerad). Hyran kommer bli dyrare så jag kommer inte ha råd att resa så mycket som jag vill. Men jag behver en fast punkt i tillvaron. Det är bra i Nordkisa, men det känns så tillfälligt där man sover på en extrasäng. I Munkfors bor jag på soffan. Jag är trött på att vara en vagabond. Men vill jag vara i norge? vill jag verkligen bli fast där? men har jag något att välja på? med tanke på att jag är kvar där efter 13 månader när jag bara skulle jobba över sommarn så kanske jag aldrig tar mig någonstans.
Och jobbet. Tycker jag verkligen om det? Som gm är allt mycke stressigare, det är mer ansvar, mer press. Jag älskar det emellanåt, hatar det däremellan. Känns bara som jag drar en lättnads suck efter varje flyg. Kollegorna är det bästa. Det är det som gör det roligt. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv.
Måste tänka över mitt liv. Efter min nära-döden upplevelse känns det som jag tänker två gånger på allting.

Kärlek. Varför kan det inte räcka med att älska någon? Varför måste alltid allting annat krångla. Your love alone is not enough..

Jag får panik när jag funderar över vad folk tycker om mig. Vet inte varför jag bryr mig egentligen.

Åh, suck, pust, stön. Jag vill inte tänka, varför går det inte bara att stänga av ? =(

Let me hold you for the last time
It's the last chance to feel again but you broke me
Now I can't feel anything

When I love you it's so untrue
I can't even convince myself
When I'm speaking it's the voice of someone else

Oh
It tears me up
I try to hold on but it hurts too much
I try to forgive but it's not enough to make it all okay

You can't play on broken strings
You can't feel anything that your heart don't want to feel
I can't tell you something that ain't real

Oh
The truth hurts and a lie's worse
How can I give anymore when I love you a little less than before

Oh
What are we doing
We are turning into dust
Playing house in the ruins of us

Running back through the fire when there's nothing more to save
It's like chasing the very last train when it's too late

Oh
It tears me up
I try to hold on but it hurts too much
I try to forgive but it's not enough to make it all okay

You can't play on broken strings
You can't feel anything that your heart don't want to feel
I can't tell you something that ain't real

Oh
The truth hurts and a lie's worse
How can I give anymore when I love you a little less than before

Too late

You can't play on broken strings
You can't feel anything that your heart don't want to feel
I can't tell you something that ain't real

Well the truth hurts a lie's worse
How can I give anymore when I love you a little less than before

Oh
Yeah
Yeah
I love you a little less than before

Let me hold you for the last time
It's the last chance too feel again

Jag har träffat alldeles för många ex på senaste. Och fått ett ex till t.o.m. Igår körde jag runt med Robert och Perra. Det är så skönt att umgås med Robert, vi brukar dricka kaffe när jag är hemma. Men det är så gött, för vi vet så mycket om varandra och vi har varit med om det mesta eftersom jag i stort sett bodde där. Det är avlappnat på något vis.

Men jag kan inte låta bli att bli bitter när jag träffar ex. Jag känner mig lite värdelös. Att jag aldrig lyckas ha ett förhållande. Nu vet jag varför det tog slut med dom, och att det aldrig fungerat. Missuppfatta mig inte, jag vill inte ha tillbaka dom. Även om  det inte kanske var mitt fel att det tog slut, så skyller jag nog gärna på mig själv. Jag är glad att jag har blivit starkare och kan avsluta en relation direkt när det känns fel, istället för att hålla på i en evighet och gå fram och tillbaka som jag alltid gjort. Jag blir äldre tror jag ;)

Gah, jag känner mig lite ensam. Måste skaffa lite fler singelkompisar att gå ut och festa med =)

Nu har jag lagt upp tio inlägg som "utspelar" sig mellan 10-20 juli. De skrev jag som dokument på datorn när jag kom ut från intensiven och låg på vanliga avdelningen. Eftersom jag inte hade internet då så lägger jag upp allihopa nu. Där jag har vetat datum har jag skrivit det.

Jag fick alltså lämna sjukhuset 20 juli. Med sos köpenhamn kom vi överrens om att jag skulle åka med pappa upp till Salzburg, sova på ett hotel där och sen flyga hem. Så idag flög jag först salzburg-wien, sen wien-oslo. Hela tiden med assistans och rullstol. På Gardermoen möttes jag upp av en taxichaufför som körde mig till munkfors. Så nu är jag äntligen hemma hos pappa. Har träffat mormor, mamma, micke och mina syskon. Det var ett kärt återseende med mycke tårar. Iaf för mig.

Jag har varit lite skakad idag när jag insett va illa det egentligen va. Min kropp var i chocktillstånd och alla organen höll på att lägga ihop. Först i efterhand så förstår jag att jag kunde ha dött därborta. Det är lite svårt att förstå. En på hundratusen får den sjukdom som jag fick. Är jag speciell? Är jag stark? Jag vet inte. Jag bara lever.

Nu ska jag unna mig en godnatts sömn i en riktig säng utan hårda kuddar.

Jag får åka hem! Jag var taggad som fan för att prata med doktorn och hade förberett ett litet tal om hur frisk jag är ifall de skulle neka mig att åka hem, men hon sa bara ”you can go home now”. Lycka! Nu ska vi bara ta reda på vilket flyg jag ska ta hem osv. Jag är lite nervös faktiskt. Dels för att jag ska klara mig sjäv och dels för att jag har problem med att gå. Är rädd att jag inte får tag i en rullstol men förhoppningsvis får jag med mig en från sjukhuset. Nu ska jag sminka mig. Det kanske låter konstigti detta läge men jag vill känna mig som vanligt. Fräsch och ready to go.

När jag kommer hem ska jag äta korv stroganoff med ris, lingon grova och o'boy.....

 

jag känner mig så otroligt melankolisk. Jag vill härifrån samtidigt som jag inte riktigt vet vad som väntar mig där hemma.

Jag är irriterad. Sos bekostar inte en transport hem för pappas bil, så nu måste han köra hem den. Alltså två dagars bilfärd för stackars pappa upp genom europa. Det betyder att pappa vill åka så snart som möjligt och jag vet inte när jag kommer härifrån. Och då måste jag klara mig själv. Jag är asnervös för att klara mig på flygplatsen själv. Plus att jag ska ha rullstol, plus att jag får inte med mig bilen hem från gardermoen utan får ta taxi till munkfors. Argh. Å nu har jag försökt få tag i en läkare hela dagen utan resultat. Så nu är jag arg på riktigt. De måste skicka hem mig idag. Botten är nådd, nu räcker det.

 

Deras droppställningar är oerhört osmidiga. Det är ett jävla jobb att få med sig den där överallt. Hjulen är aldrig åt samma håll och det brukar sluta med att jag får bära den. Har känslan av det inte riktigt är det som är tanken.

Pappa kom förbi med McDonalds mat förut. Mycket uppskattat. ”Äntligen lite riktig mat!” jublade jag. Och så kom den dagen. Dagen man blev lycklig av chicken Mcnuggets. Nu är det bara att räkna dagarna mot undergången.

Jag funderar på att lägga min tid här i mitt mintgröna rum till att skriva något vettigt. En roman eller två. Blogginläggen är förvisso väldigt undehållande att skriva men det känns som att det lätt blir att man måste berätta allt vad som sker och att det kommer sluta med att jag börjar uppge exakta klockslag för varje händelse. Men jag vet inte vad jag skulle skriva. Får brainstorma lite.

pappa med den riktiga maten

 

Luca var här och hälsade på igår. Det var trevligt att se ett nytt bekant ansikte. Pappa är den enda som varit här förut. Och mina systrar men de har ju rest hem.

Han hade iaf med sig en present till mig. Jag blev väldigt överraskad, men det visade sig vara kakor. Jag är ett riktigt kakmonster så det passade bra. Jag har inte vågat smaka än. Innehållsförteckningen är på italienska och jag är rädd för att det ska vara nötter eller något i. Men iaf. Vi pratade en massa om livet och arbete, och det var så härligt att jag nästan glömde bort att jag var på sjukhus. Han sa att han tyckte synd om mig som hamnat på sjukhus, det var inte så jag skulle behövt upppleva Italien sa han. Jag känner en viss rädsla för att resa igen -denna ”semester” är inte avklarad ännu heller, men jag har övervägt att återvända någon gång för att få ta igen det jag missade. Venedig bland annat. Jag har hört att det är vackert. Luca säger att det luktar fisk där, men att det helt klart en sevärdhet. Det gör lite ont i mig när jag tänker på allt jag missat. Jag fick tre dagar semester. Jag skulle äntligen få lite tid med familjen, äntligen få se Venedig, äntligen få äta pasta i italien. Men allt är förstört.

Luca ska hälsa på ikväll igen. Det värsta är att jag inte har något att göra under dagen +att jag har det dumma droppet i så jag får inte lämna sängen. Så jag kommer bara ligga här och vänta och det är riktigt olidligt till och från. Speciellt eftersom pappa ska åka på tur till Venedig idag -det unnar jag honom, så kommer inte han heller underhålla mig under dagen. Jag får se på film och hoppas att dagen går fort.

 

 

Jag börjar känna mig som en människa igen med riktiga rutiner. Igår fick jag duscha för första gången på en vecka. Mitt hår var på väg att leva sitt eget liv. Visserligen hjälpte pappa mig att tvätta det för några dagar sen, men jag hade varken balsam eller hårborste, och tänk dig håret efter att ha legat på rygg, på bakhuvudet i en vecka. Jag överdriver inte om jag säger att det stod rätt ut. Pappa hade köpt nya kläder åt mg som jag kunde sätta på mig efter jag duschat. Det var en härlig känsla. Idag vaknade jag iaf, fick min frukost, bestående av fyra små yttepytte toast skivor i plast, med marmelade och en skål te. Just det, skål. Med en stor sked. Sen borstade jag håret och sedan tänderna. Tog fram datorn, pratade med doktorn. Jag måste vara mest high tech på detta sjukhus. En dator, en bärbär tv med dvd och två mobiltelefoner. Pappa fixa.

Sjukhuset heter Azienda Ospedaliera Santa Maria Degli Angeli. Nu vet inte jag om det första kanske betyder ”Detta lakan tillhör...” Min italienska är inte den bästa.

Doktorn sa förövrigt att jag nog inte får åka hem imorgon heller. Jag är nästan förvånad över min oberördhet. Jag rörde inte en min när han sa det. Visst hade jag sett fram emot att få åka hem, men det gjorde jag även förra måndagen, när det pratades om att få åka hem första gången. Planen har ju hela tiden varit att skicka hem mig så fort jag varit frisk nog att överleva en flygresa. Jag har ingen vätska i lungorna kvar så nu vet jag inte vad vi väntar på. Vi avvaktar. Jag hatar att avvakta. Doktorhelvetet kan ju åka hem till frugan varje kväll och inte tänka mer på sjukhuset. Jag bor här, i den här jävla sängen, långt som fan hemifrån. Även om de släppte ut mig nu hade det tagit ett tag att få mig hem.

 

JAG ÄR INNE PÅ NIONDE DAGEN PÅ SJUKHUS I FUCKING NOWHERE I FUCKING JÄVLA ITALIEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag börjar överväga att jag håller på att bli galen. Jag vill bara få komma ut. Bara få andas lite frisk luft, se solen få en vindfläkt i håret. Jag har inte varit ute.

 

Kul att jag börjar inlägget med att jag börjar känna mig som en människa igen och avslutar det med att jag håller på att bli galen.

 

 

Bindtanten får åka hem och jag kan inte låta bli att känna mig lite lämnad. Vi har aldrig pratat fastän vi har varit i samma rum, sängarna bredvid varann i 3 dagar. Och här är det inte som i Sverige med några skynken man dra emellan. Nejdå, privacy är överskattat. Som igår när de tog ut min kateter samtidigt som tanten satt och åt. Det är sådant jag reagerar mest över i den Italienska sjuvården. Och hygienen. Nåväl, tillbaka till tanten. Första dagen på denna avdelning så grät jag på kvällen. Jag trodde jag gjorde det tyst och diskret men tanten märkte det och skickade över ett paket näsdukar. Det var en fin gest, men sen har den stora språkbarriären stått i vägen för ytterligare kamratskap. Igår fick hon min efterätt. Hon drog en ramsa på italienska och sen graci, graci flera ggr. Jag antog att hon uppskattade det. Det kan nog komma att bli lite ensamt. Hoppas bara det inte hinner komma någon ny. Någon magsjuk. Har legat och lyssnat på någon i något av rummen vid sidan av som spytt som en gris hela natten. Kul att dela rum med den personen.

Inatt har vi inte alls sovit gott. Först vid 22 klev de in i vårt nedsläckta rum, tände lampan, satte min säng i rak-rygg ställning, satte någon andningsmask över munnen och bytte dropp. Sen ville de att jag skulle plinga när det var slut i masken. Och hur tusan skulle jag veta det? Jag väntade till droppet var slut och så plingade jag. En ointresserad sköterska klev in, tog av mig masken, la den på nattduksbordet och gick. Där satt jag fortfarande, rak i ryggen som en fågelskrämma och undrade vad som hade hänt med min nattsömn. Och om sköterskan skulle komma tillbaka och om jag skulle sitta så där hela natten med lampan tänd och störa stackars oskyldiga bindtantens sömn också. Efter femton minuter släckte jag lampan och accepterade mitt öde. Ganska snart därefter tändes lampan igen och en annan sköterska klev in och bytte droppet. Jag försökte fråga om hon kunde hjälpa mig fälla tillbaka sängen igen men hon bara viftade bort mig igen. Denna gången släckte jag lampan och kurade ihop mig på den plana fotändan. Det gick inte mer än två minuter innan det var en ny sköterska där och henne lyckades jag förklara för att jag ville ha ner sängen i sovposition. Hon ordnade det.

Runt halv tre på natten klev några in och lyste med ficklampor. Jag vet inte vad de ville eller vad de gjorde men jag vet att jag inte drömde för både jag och bindtanten passade på att gå på toa.

Halv sex kom två sköterskor in som vanligt och tog tempen och blodtrycket. Varför så tidigt har jag aldrig förstått.

Kl 7 klev städerskan in och tände obekymrat lampan. Sen gick hon runt i rummet och svabbade. Jag ville döda henne. Det sista hon gjorde var att ställa upp fönstret helt. Det var väldigt blåsigt ute så det ryckte i sänglakanen. Bindtanten sa något på italienska. Jag förstod och gick och stängde och släckte. En halvtimme senare kommer en sköterska in och även hon öppnar fönstret. Denna gången stänger bindtanten det.

All denna total orespekt för människor som sover visar sig även genom att de alltid går och tjoar och tjimmar i korridorerna nattetid. Jag blir så trött. Sjuka människor måste få sova.

 

Mina systrar har ju lämnat Italien för ett par dagar sen, men pappa är kvar. Det är synd om honom som måste vara kvar här när det inte är han som är sjuk. Jag önskar att jag kunde be honom att åka hem, men jag vet att jag inte skulle klara mig utan honom. Både praktiskt och psykiskt. Han är den enda jag kan tala svenska med, han är den som gör att jag inte går under i denna mardröm. Sen fixar han allt utanför åt mig, det jag inte kan. Pratar med min chef, ordnar med försäkringar, handlar det jag behöver. Han bor nu på ett hotell 100 meter bort, förut sov han på det hotellet där vi alla bodde, men de hade full bokat till slut, så då ordnade SOS köpenhamn ett nytt hotell.

Sos har varit till stor hjälp. Det var de som ordnade så Julia å Rut fick åka hem, de pratar med vår doktor och ser till så vi får en ordentlig översättning på allt och verkligen förstås. Det är även de som ska se till så att jag och pappa får flyga hem så småningom. Pappa hade ju bilen ner, så de ska då fixa hem bilen.

 

MAMMA RINGDE NU, JAG VILL ÅKA HEM!! :'(

 

Som en del i mitt sängliggande fick jag en kateter. Det betydde att jag aldrig behövde tänka på kissandet, det skötte sig själv. Jag funderade på om man skulle kunna ha en hemma, aldrig behöva avbryta ett tvprogram eller en bra bok. När jag flyttade till vanliga avdelningen insåg jag dock helt plötsligt alla nackdelar. De ville förvisso fortfarande ha mig i stort sett sängliggande, men jag vägrade(jag är en stor flicka jag kan gå på toaletten). Jag hade blivit lovad friheter i jämförelse med intensiven och detta var då ingen frihet. Efter lite diskussioner sins emellan kom de överrens om att jag fick gå upp på toa själv om jag ville -MEN katetern var tvungen att stanna i. Det betydde alltså att jag fick göra nummer zwei alldeles ensam om de skulle komma att behövas, vilket var en stor seger för mig som inte fått vända mig i sängen själv på intensiven(vilket jag iofs inte klarade av i dåläget heller). Nåväl, första stegen på egen hand gick inge vidare. Jag förstod inte att jag föll förrän sköterskorna tog emot mig. Huvudet bara snurrade och benen skakad. Men likaväl frihet. Jag insåg fort att det där med att vara ute och vandra inte var min grej. Dels för att jag inte hade kraften dels för att det var jävligt pinsamt. För förutom droppställningen som jag måste ha med mig så måste jag bära runt på kisspåsen. Givetvis är denna även genomskinlig.

Igår natt smög jag upp när jag inte kunde sova. Jag haltade fram i korridorerna utan att veta vart jag var på väg. När sköterskorna upptäckte mig och kom springandes kände jag mig så liten där i den långa korridoren med det dunkla ljuset, med min droppställning, busiga hår och rosa klänning. Och kisspåse.

Lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag och idag är det fredag. De dagar har jag nu spenderat på sjukhuset i Pordenone, italien. Blev flyttade från intensiven för två dagar sen, till kvinnoavdelningen, men enormt sämre standard. Sköterskorna kan än mindre engelska, jag måste dela rum med en tant som byter bindor mitt framför ögonen på mig, det finns ingen tvål på toan. Mitt, eller ja, vårt rum är blekt mintgrönt. Det finns tre sängar, ett litet bord med två stolor och varsitt nattduksbord. Jag har mitten sängen, den till höger om mig står tom. Mitt på väggen, vid fotändan av min säng, hänger Jesus på ett litet träkors. Då den blekt mintgröna väggen förövrigt är tom så hamnar blicken ofrivilligt på Jesus. Vilket gör mig än mer bitter över min position. Om det finns någon gud, vad har jag gjort för att förtjäna 7 dagar på sjukhuset från helvetet? Jag känner att min psykiska hälsa är för tillfället sämre än den fysiska. Vi hade fått besked om att få åka hem innan helgen, igår fick vi höra tidigast måndag. Jag blir så trött på alla tillfälliga besked, säg 25 juli och det med basta, eller vad som helst. Så slipper man hoppas -och bli besviken. Imorse vaknade jag med ett mörkt moln över huvudet. Droppet krånglade för blodådran hade saggat ihop av den klumpiga näringsvätskan. Min handled var svullen och det smärtade något oerhört. Sköterskan hade en spruta koksalt för att rensa(samma metod de använt i flera dagar utan vidare framsteg). När det rann in under huden hoppade jag till av smärta. Då skrattade sköterskan. Sen låg jag på min säng och tittade på Jesus medan tårarna rann ner för mina rödsvullna kinder, när en av de få engelsktalande sköterskorna kom in för att byta hand för mitt dropp. -Big girls don't cry, sa hon till mig med medlidande i blicken medan hon klappade min arm. -But they do, svarade jag. Det gör dom, när allt känns så där hopplöst.

Det första de noterade på akutrummet var min orimligt höga feber, så det första som gjordes var att en sköterska kom och la en ispåse på varje axel och en under kjolen(!). Sen var det lugnt en stund, sen började karusellen. Min säng drogs iväg, in i det ena rummet efter det andra. De tog prover, gjorde sån dära donout röntgen(på skallen), gynundersökningen(en av de brutalaste jag varit med om får inte glömmas). Det var väl så att de kommit fram till att jag hade en massiv infektion, men inte vart denna hade startat. Pappa hade varit tvungen att åka tillbaka till hotellet och där mina systrar väntade så jag var överlämnad åt de galna italienarna. Jag var lite borta så det jag minns var massa huvuden och en massa massa italienska. Vid ett tillfälle hade alla runt mig munskydd och jag med. Vi sprang genom korridorerna. När vi äntligen stoppade fick jag massvis med nålar och slangar i mig, de kopplade mig till en dator och helt plötsligt var jag naken också. För nånstans på vägen hade de fått av mig allt. Jag kände mig sjukt hjälplös.

De följande dagarna inne på intensiven gick i vågor. Jag hade väldigt många trevliga sköterskor och doktorer, men också ett par surkartar. Jag fattade ingenting de första dygnen för ingen talade engelska med mig och var det något särskilt pratade de med pappa. Pappa fick ryta till om det. Prata med Josefin, hon är vuxen. Allt blev mycke bättre då. Jag fick då för första gången reda på att jag fått en infektion och någon dag senare att den satt i blodet, blodförgiftning.

Semestern skred ju på helt underbart så givetvis var det tvunget att hända någon. På Fredag runt lunch fick jag en brutal huvudvärk. Jag misstänkte att det var migrän på gång så jag tog två alvedon och la mig och sov i ett par timmar. Vaknade och kände mig som en nyponros, gick upp, käkade middag, intog grundpositionen vid baren på hotellet. Snackade med en kille jag talat med förr som jobbar där och han undrade om jag ville med till en pub lite utanför. Jag kände att huvudvärken var på väg tillbaka och lite feberkänsla och mycket trötthet, men samtidigt så ville jag ju för allt i världen inte missa något. Så syrran, jag och han drog iväg. Jag darrade konstant som ett asplöv, fick låna Luca's tröja men det hjälpte inte. Vi var inne på puben i ca 10 min när Luca kände på min panna och konstaterade att vi nog skulle åka tillbaka. Väl hemma ligger jag i sängen med tre tjocka filtar medan de andra bara sover med lakan över sig. Kan inte sova, fryser, mår dåligt. Till slut måste jag upp och spy. Spyr sedan en gång i timmen fram till kl 7. å ingen sömn på det. När de andra går upp kan jag bara vinka hejdå å önska dom en god frukost, för något sånt får inte jag i mig. Låg sedan i sängen hela dagen och orkade inte gå ur den. Öppnade ögonen emellanåt när någon kom in men orkade inte hålla dom öppna längre än högst någon minut. Pappa hade under dagen konstaterat att jag var varm och väckte mig vid 18 tiden och frågade mig om jag ville åka in till doktorn. Jag förstod inte alls vad han menade, jag var ju bara lite sliten efter natten. Då gick han till receptionen och fick låna en termometer som han stoppade under armen på mig. 39,9 grader visade den och det vet t.o.m jag att det inte är någe vidare. Så det var bara att åka. Jag snubblade runt som en fjortonåring på första fyllan. Nej, men seriöst, balanssinnet kändes precis som när man är full. Mötte Luca i dörren, jag fick låna hans skor. jag fattade inte så mycket. Pappa skjutsade mig till något akutrum i grannbyn. Det var jättelång kö och vi fick vänta och vänta. Jag ville ju åka hem igen och sova. Det fick jag inte. Men jag fick en sitt/sovstol, hade jag inte haft den hade jag nog brutit ihop. Runt kl 22 fick vi komma in till doktorn. Vi pratade liten, tog tester, sen blev det ett jävla liv.

Igår spelade ett bluesband här på hotellet. Det var trevligt, bra musik. Marco och Ivan från polpartyt var där och de bjöd oss till sitt bord. Sedan började de beställa in öl efter öl efter öl... Gratis är gott. Men blev lite på lurven. Pappa med, för när han kom ner så bjöd de honom också. Det var iaf himla roligt. Blev inge Venedig idag, och vi försov oss och missade frukosten.

Igår var vi till Treviso. Det var meningen att va en shoppingtur men det fanns inte så mycke affärer... Sen tappade vi bort oss när vi skulle gå tillbaka till bilen så vi irrade runt i en timme.

Nu ska jag gå ner till poolen och dega.

Igår var det poolparty här på hotellet. Vi trodde det betydde två gamlingar i ett hörn och en kass dj som spelade gammal knarrig italiensk dansmusik. Men positiv som man är drog man på sig partyklänning ändå innan man gick ner, och tur var väl det. Det var asmycke folk, alla i 20 års åldern, och mest killar. Julia och jag trodde vi hade dött och kommit till himlen. Italienarna är verkligen snygga av sig. Vi hittade rätt hörn att hänga i. De vi pratade med visade sig jobba på hotellet, så de öste över oss gratis dryck. Inge alkohol för Julia, så det blev hela tiden dubbelt upp för mig. Graci! Vi dansade och det var riktigt skoj. Jag hittade mig givetvis ett mc gäng, med tatuerigar och tuppkammar, allt i min smak. Dessvärre blev jag biten. Han bara hoppade fram och bet mig i kinden. Nu är jag öm och kommer få blåmärke. Aja, det är kanske så det går till här i landet. Det gav iaf mig och julia en ursäkt att smita därifrån och få lite efterlängtad sömn.

Idag blir det shopping!

Nu har vi varit på marknaden. Det var inte så mycke och hänga i julgranen, samma sak i varje stånd. Jag fick iaf köpt mig en klänning, ett par flippflopps och en handduk. Inte speciellt dyrt heller. Pappa hittade ett par neon rosa kalsonger, Rut tyckte dom var himla roliga så hon sprang och hämtade mig och syrran och ropade att vi var tvugna och att se på dom lime-rosa kalsonger pappa hittat. Hon är allt för söt hon =) Vi lunchade på en pizzeria. Det var inte alls gott. Alldeles för salt. Det är mycke bättre med en tommys special på torino i munkfors.
De andra har gått till poolen, själv är jag lite solskygg och sitter under acn på rummet och dricker kall öl.Ska snart våga mig ner jag också men då är det den svalkande poolen som lockar.

Nu sitter jag på hotellrummet i Burgnera, Italien. Igår flög jag till Venedig, med norwegian. Eirik hade ordnat två säten på nödutgång åt mig. Det var soft, kändes lite ensamt först, men lyxigt. Dessvärre var det några som tog sig friheter när vi väl var uppe i luften och kom och satte sig bredvid mig så resten av resan fick jag njuta av en armbåge i sidan. Pappa hämtade mig på flygplatsen och det var ett kärt återseende. Har saknat min pappselaps. Det var 8 mil att köra till Burgnera och hotellet. Där väntade min älskade små systrar! Det blev en gin och tonic på rummet.
Idag ska vi på marknad!