Bindtanten åker
Bindtanten får åka hem och jag kan inte låta bli att känna mig lite lämnad. Vi har aldrig pratat fastän vi har varit i samma rum, sängarna bredvid varann i 3 dagar. Och här är det inte som i Sverige med några skynken man dra emellan. Nejdå, privacy är överskattat. Som igår när de tog ut min kateter samtidigt som tanten satt och åt. Det är sådant jag reagerar mest över i den Italienska sjuvården. Och hygienen. Nåväl, tillbaka till tanten. Första dagen på denna avdelning så grät jag på kvällen. Jag trodde jag gjorde det tyst och diskret men tanten märkte det och skickade över ett paket näsdukar. Det var en fin gest, men sen har den stora språkbarriären stått i vägen för ytterligare kamratskap. Igår fick hon min efterätt. Hon drog en ramsa på italienska och sen graci, graci flera ggr. Jag antog att hon uppskattade det. Det kan nog komma att bli lite ensamt. Hoppas bara det inte hinner komma någon ny. Någon magsjuk. Har legat och lyssnat på någon i något av rummen vid sidan av som spytt som en gris hela natten. Kul att dela rum med den personen.
Inatt har vi inte alls sovit gott. Först vid 22 klev de in i vårt nedsläckta rum, tände lampan, satte min säng i rak-rygg ställning, satte någon andningsmask över munnen och bytte dropp. Sen ville de att jag skulle plinga när det var slut i masken. Och hur tusan skulle jag veta det? Jag väntade till droppet var slut och så plingade jag. En ointresserad sköterska klev in, tog av mig masken, la den på nattduksbordet och gick. Där satt jag fortfarande, rak i ryggen som en fågelskrämma och undrade vad som hade hänt med min nattsömn. Och om sköterskan skulle komma tillbaka och om jag skulle sitta så där hela natten med lampan tänd och störa stackars oskyldiga bindtantens sömn också. Efter femton minuter släckte jag lampan och accepterade mitt öde. Ganska snart därefter tändes lampan igen och en annan sköterska klev in och bytte droppet. Jag försökte fråga om hon kunde hjälpa mig fälla tillbaka sängen igen men hon bara viftade bort mig igen. Denna gången släckte jag lampan och kurade ihop mig på den plana fotändan. Det gick inte mer än två minuter innan det var en ny sköterska där och henne lyckades jag förklara för att jag ville ha ner sängen i sovposition. Hon ordnade det.
Runt halv tre på natten klev några in och lyste med ficklampor. Jag vet inte vad de ville eller vad de gjorde men jag vet att jag inte drömde för både jag och bindtanten passade på att gå på toa.
Halv sex kom två sköterskor in som vanligt och tog tempen och blodtrycket. Varför så tidigt har jag aldrig förstått.
Kl 7 klev städerskan in och tände obekymrat lampan. Sen gick hon runt i rummet och svabbade. Jag ville döda henne. Det sista hon gjorde var att ställa upp fönstret helt. Det var väldigt blåsigt ute så det ryckte i sänglakanen. Bindtanten sa något på italienska. Jag förstod och gick och stängde och släckte. En halvtimme senare kommer en sköterska in och även hon öppnar fönstret. Denna gången stänger bindtanten det.
All denna total orespekt för människor som sover visar sig även genom att de alltid går och tjoar och tjimmar i korridorerna nattetid. Jag blir så trött. Sjuka människor måste få sova.
