jozelijoz

Lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag och idag är det fredag. De dagar har jag nu spenderat på sjukhuset i Pordenone, italien. Blev flyttade från intensiven för två dagar sen, till kvinnoavdelningen, men enormt sämre standard. Sköterskorna kan än mindre engelska, jag måste dela rum med en tant som byter bindor mitt framför ögonen på mig, det finns ingen tvål på toan. Mitt, eller ja, vårt rum är blekt mintgrönt. Det finns tre sängar, ett litet bord med två stolor och varsitt nattduksbord. Jag har mitten sängen, den till höger om mig står tom. Mitt på väggen, vid fotändan av min säng, hänger Jesus på ett litet träkors. Då den blekt mintgröna väggen förövrigt är tom så hamnar blicken ofrivilligt på Jesus. Vilket gör mig än mer bitter över min position. Om det finns någon gud, vad har jag gjort för att förtjäna 7 dagar på sjukhuset från helvetet? Jag känner att min psykiska hälsa är för tillfället sämre än den fysiska. Vi hade fått besked om att få åka hem innan helgen, igår fick vi höra tidigast måndag. Jag blir så trött på alla tillfälliga besked, säg 25 juli och det med basta, eller vad som helst. Så slipper man hoppas -och bli besviken. Imorse vaknade jag med ett mörkt moln över huvudet. Droppet krånglade för blodådran hade saggat ihop av den klumpiga näringsvätskan. Min handled var svullen och det smärtade något oerhört. Sköterskan hade en spruta koksalt för att rensa(samma metod de använt i flera dagar utan vidare framsteg). När det rann in under huden hoppade jag till av smärta. Då skrattade sköterskan. Sen låg jag på min säng och tittade på Jesus medan tårarna rann ner för mina rödsvullna kinder, när en av de få engelsktalande sköterskorna kom in för att byta hand för mitt dropp. -Big girls don't cry, sa hon till mig med medlidande i blicken medan hon klappade min arm. -But they do, svarade jag. Det gör dom, när allt känns så där hopplöst.