Stackars pappa
Mina systrar har ju lämnat Italien för ett par dagar sen, men pappa är kvar. Det är synd om honom som måste vara kvar här när det inte är han som är sjuk. Jag önskar att jag kunde be honom att åka hem, men jag vet att jag inte skulle klara mig utan honom. Både praktiskt och psykiskt. Han är den enda jag kan tala svenska med, han är den som gör att jag inte går under i denna mardröm. Sen fixar han allt utanför åt mig, det jag inte kan. Pratar med min chef, ordnar med försäkringar, handlar det jag behöver. Han bor nu på ett hotell 100 meter bort, förut sov han på det hotellet där vi alla bodde, men de hade full bokat till slut, så då ordnade SOS köpenhamn ett nytt hotell.
Sos har varit till stor hjälp. Det var de som ordnade så Julia å Rut fick åka hem, de pratar med vår doktor och ser till så vi får en ordentlig översättning på allt och verkligen förstås. Det är även de som ska se till så att jag och pappa får flyga hem så småningom. Pappa hade ju bilen ner, så de ska då fixa hem bilen.
MAMMA RINGDE NU, JAG VILL ÅKA HEM!! :'(
