Stark
___________________________________________________________________________________________
Snyftande och snörvlande snubblar jag gatan fram iklädd endast min tunna tröja och trasiga jeans. Vinterjackan glömdes på festen. Jag gnuggar händerna mot överarmarna i ett försök att få upp någon slags värme. Ibland gråter jag hejdlöst när jag känner mig absolut förtvivlad. Jag stannar och ser mig omkring. Var är jag? Vart ska jag ta vägen? Jag måste ha en plan. Hela kroppen skakar av kyla. Försöker än en gång att få liv i mobilen men utan framgång. Sätter mig ner och lägger ansiktet i händerna. Säger till mig själv att fortsätta. En billykta lyser upp vägen. Rädslan kommer över mig och jag blir stel i kroppen. Ska jag vinka och försöka få hjälp eller gömma mig i diket ifall det är han? Rädslan vinner och jag väljer det senare. Jag trycker mig mot det frusna gräset som ger ifrån sig ett krasande läte. Medan bilen passerar vågar jag inte andas. Fel färg. Det var inte han. Hans var grön metallic, den här var vit. Reser mig upp men halkar. Tårarna strömmar hela tiden ner för mina kinder.
"Han frågade om jag hade någon pojkvän. Jag svarade nej. Det var mitt första misstag"
Min plan är att ta mig mot stan. Larma vid första nattöppna butik. Finns inte Statoil här någonstans? När jag kommer runt vägkröken ser jag en busshållsplats. Mitt hjärta tar ett skutt av hopp. Springer fram för att kolla tabellen. Första bussen går vid 7. Jag vet inte ens vad klockan är. Runt 4-5 skulle jag tro. Funderar på om jag ska vänta eller fortsätta. Stannar jag så dör jag nog av kylan så jag fortsätter. Kommer in i ett område med radhus. Vågar inte knacka på någonstans. Jag går på en bro över motorvägen. Stannar en stund mitt på bron och ser ner. Det kommer en bil och kör förbi under mig. Jag undrar om den ser mig och om den ser min olycka.
"Han undrade varför jag var så spänd och tyst. Jag svarade att det var för att jag inte visste vad han var för en typ, att han lika gärna skulle kunna vara en våldtäktsman. Han skrattade"
Jag orkar inte fortsätta. Vill bara sätta mig ner och vänta tills allt blir bra igen. Är så fruktansvärt trött. Mina ben känns tunga. Men inom mig finns hela tiden viljan att inte ge upp. Jag tänker inte ge upp för då vinner han.
Försöker ta ett djupt andetag, men gråten gör att det bara blir små, hackiga. Den kalla luften gör att luftrören känns tjocka. Andningen blir allt svårare. Men jag har växt upp med astma occh vet hur jag ska göra för att inte förvärra. Kommer till en rondell som jag genar över när jag tycker mig känna igen omgivning. Hoppet tänds återigen och jag ökar takten. Om jag är där jag tror jag är så borde Statoil ligga på andra sidan motorvägen och det ska finnas en gångbro bakom ett hotell som leder dit. Besvikelsen är överväldigande när jag inte ser hotellskylten när jag kommer över krönet. Allt går emot mig. Tårarna som inte tycks ha något slut ökas på. Jag är inte bara ledsen och förtvivlad, jag är arg också. Arg för att jag gjorde som jag gjorde, arg för att jag inte verkar fixa det här och arg för att känslan av hopplöshet växer.
"Men va dum du är då, jag vill ju bara känna lite sa han när jag skrek och slog mot honom"
Jag byter riktning, det spelar ingen roll vart jag går. När jag gått i vad som känns som en evighet börjar jag känna igen mig på riktigt. Jag ser Max, hamburgerrestaurangen där jag och mina vänner ätit ett antal gånger. Jag ser Myrornas och Rocksjön, som vi gick runt på skoljoggen. Jag springer mot Max, för jag tror mig veta att de har öppet sent. Saktar in när jag genom glasväggen ser mörker och uppställda stolar. Öppet 10-04 lördag. Alltså är klockan efter 4 som jag trodde. Jag känner på dörren, inte för att öppna den utan att för att jag hoppas att den som tog i handtaget sist lämnat lite kroppsvärme. Handtaget är kallt. Jag trycker mig mot dörren men aluminumet gör mig kallare så ja fortsätter. Men det känns inte lika tungt att fortsätta gå. Jag vet vart jag är, jag vet vart jag ska gå.
"Jag gick med på att runka av honom om han stannade bilen. När den stod still tänkte jag hoppa ur, men han höll fast mig och låste dörren"
Ljuset från staden välkomnade mig. Stadshotellet visar sig. Har inte hotell alltid öppet i lobbyn? Med den förhoppningen går jag dit men de automatiska dörrarna öppnar sig inte. Jag tar nu sikte mot Juneporten, Jönköpings station, den brukar inte ha öppet på nätterna men eftersom jag inte vet vilken tid det är och kylan har tagit över mig helt och hållet går jag dit då jag inte har något bättre förslag. Medan jag går mot portarna ber jag en kort bön att den ska öppnas. När den till min lycka faktiskt gör det, möts jag av en ström av värme. Skakande och gråtandes går jag och sätter mig mot en av de stängda affärernas glasväggar. Jag blåser på mina händer och gnuggar dem mot varandra. Från ingenstans kommer en väktare och går förbi. Jag vill be om hjälp men det kommer inga ord. Jag måste se förskräcklig ut med mitt rufsiga hår, näsan som är röd av kylan, ansiktet som är rött och svullet av gråten och svart av den utsmetade mascaran.
"Efter jag sagt vad det gällde och vart jag var, bad kvinnan från 112 växeln mig att vänta medan hon kollades något. jag väntade i fem minuter sen dog batteriet. Polisen kom aldrig. Ingen kom"
Med stelfrusna händer slår jag mot mina lår för att få bort honom, hans händer. Det är som om de fortfarande är kvar. Lukten, musiken som spelades i bilen, allt sitter i huvudet som jag bara vill hugga av. Mest av allt plågas jag av hans ansikte som sitter på min näthinna. Det har satt sig fast där. Jag vågar inte blunda, för då är hans ansikte det enda jag kommer att se.
Det slår mig att jag inte kollat när bussen går och inte heller vad klockan är då jag blev så glad över värmen. Med stor möda ställer jag mig upp. Klockan är kvart i sex. 05.45. Släpar benen mot TV-apparaten med bussavgångar. Första bussen 06.05. Tjugo minuter. Funderar på hur jag ska klara av att gå på bussen. Även om jag bara behöver använda busskortet och inte måste möta busschauffören, så känns det som en utmaning. Bara jag slipper se honom i ögonen. För han kommer se det då, han kommer se vad dum jag var.
Tillbaka på min sittplats kommer väktaren förbi igen. Snälla, snälla, fråga hur jag mår. Fråga vad som hänt mig. En önskedröm spelas upp i mitt huvud om hur han tröstar mig och sen ringer polisen som hämtar mig. Jag berättar vem det var som gjorde det och han haffas, torteras. Men väktaren går bara förbi. Bussen kommer och jag går ut.
"En tjejkompis sa att jag var stark som klarade att gå igenom allt. Jag förstod inte vad hon menade. Jag kände mig inte alls stark"
Det var bara jag och ett äldre par på bussen. Jag tittar inte på dem, jag skäms så jag tittar ut genom rutan istället. Men när en mörk bil åker förbi blir jag rädd och varje muskel i kroppen spänns. Jag mår illa. Resterande tiden av resan stirrar jag in i sätet framför mig.
"När bilen stannade bredvid mig och han frågade om jag ville ha skjuts någonstans såg jag varningsskyltarna, men tänkte att så många av mina kompisar liftat och det har alltid gått så bra för dem"
___________________________________________________________________________________________
Snyftande och snörvlande snubblar jag gatan fram iklädd endast min tunna tröja och trasiga jeans. Vinterjackan glömdes på festen. Jag gnuggar händerna mot överarmarna i ett försök att få upp någon slags värme. Ibland gråter jag hejdlöst när jag känner mig absolut förtvivlad. Jag stannar och ser mig omkring. Var är jag? Vart ska jag ta vägen? Jag måste ha en plan. Hela kroppen skakar av kyla. Försöker än en gång att få liv i mobilen men utan framgång. Sätter mig ner och lägger ansiktet i händerna. Säger till mig själv att fortsätta. En billykta lyser upp vägen. Rädslan kommer över mig och jag blir stel i kroppen. Ska jag vinka och försöka få hjälp eller gömma mig i diket ifall det är han? Rädslan vinner och jag väljer det senare. Jag trycker mig mot det frusna gräset som ger ifrån sig ett krasande läte. Medan bilen passerar vågar jag inte andas. Fel färg. Det var inte han. Hans var grön metallic, den här var vit. Reser mig upp men halkar. Tårarna strömmar hela tiden ner för mina kinder.
"Han frågade om jag hade någon pojkvän. Jag svarade nej. Det var mitt första misstag"
Min plan är att ta mig mot stan. Larma vid första nattöppna butik. Finns inte Statoil här någonstans? När jag kommer runt vägkröken ser jag en busshållsplats. Mitt hjärta tar ett skutt av hopp. Springer fram för att kolla tabellen. Första bussen går vid 7. Jag vet inte ens vad klockan är. Runt 4-5 skulle jag tro. Funderar på om jag ska vänta eller fortsätta. Stannar jag så dör jag nog av kylan så jag fortsätter. Kommer in i ett område med radhus. Vågar inte knacka på någonstans. Jag går på en bro över motorvägen. Stannar en stund mitt på bron och ser ner. Det kommer en bil och kör förbi under mig. Jag undrar om den ser mig och om den ser min olycka.
"Han undrade varför jag var så spänd och tyst. Jag svarade att det var för att jag inte visste vad han var för en typ, att han lika gärna skulle kunna vara en våldtäktsman. Han skrattade"
Jag orkar inte fortsätta. Vill bara sätta mig ner och vänta tills allt blir bra igen. Är så fruktansvärt trött. Mina ben känns tunga. Men inom mig finns hela tiden viljan att inte ge upp. Jag tänker inte ge upp för då vinner han.
Försöker ta ett djupt andetag, men gråten gör att det bara blir små, hackiga. Den kalla luften gör att luftrören känns tjocka. Andningen blir allt svårare. Men jag har växt upp med astma occh vet hur jag ska göra för att inte förvärra. Kommer till en rondell som jag genar över när jag tycker mig känna igen omgivning. Hoppet tänds återigen och jag ökar takten. Om jag är där jag tror jag är så borde Statoil ligga på andra sidan motorvägen och det ska finnas en gångbro bakom ett hotell som leder dit. Besvikelsen är överväldigande när jag inte ser hotellskylten när jag kommer över krönet. Allt går emot mig. Tårarna som inte tycks ha något slut ökas på. Jag är inte bara ledsen och förtvivlad, jag är arg också. Arg för att jag gjorde som jag gjorde, arg för att jag inte verkar fixa det här och arg för att känslan av hopplöshet växer.
"Men va dum du är då, jag vill ju bara känna lite sa han när jag skrek och slog mot honom"
Jag byter riktning, det spelar ingen roll vart jag går. När jag gått i vad som känns som en evighet börjar jag känna igen mig på riktigt. Jag ser Max, hamburgerrestaurangen där jag och mina vänner ätit ett antal gånger. Jag ser Myrornas och Rocksjön, som vi gick runt på skoljoggen. Jag springer mot Max, för jag tror mig veta att de har öppet sent. Saktar in när jag genom glasväggen ser mörker och uppställda stolar. Öppet 10-04 lördag. Alltså är klockan efter 4 som jag trodde. Jag känner på dörren, inte för att öppna den utan att för att jag hoppas att den som tog i handtaget sist lämnat lite kroppsvärme. Handtaget är kallt. Jag trycker mig mot dörren men aluminumet gör mig kallare så ja fortsätter. Men det känns inte lika tungt att fortsätta gå. Jag vet vart jag är, jag vet vart jag ska gå.
"Jag gick med på att runka av honom om han stannade bilen. När den stod still tänkte jag hoppa ur, men han höll fast mig och låste dörren"
Ljuset från staden välkomnade mig. Stadshotellet visar sig. Har inte hotell alltid öppet i lobbyn? Med den förhoppningen går jag dit men de automatiska dörrarna öppnar sig inte. Jag tar nu sikte mot Juneporten, Jönköpings station, den brukar inte ha öppet på nätterna men eftersom jag inte vet vilken tid det är och kylan har tagit över mig helt och hållet går jag dit då jag inte har något bättre förslag. Medan jag går mot portarna ber jag en kort bön att den ska öppnas. När den till min lycka faktiskt gör det, möts jag av en ström av värme. Skakande och gråtandes går jag och sätter mig mot en av de stängda affärernas glasväggar. Jag blåser på mina händer och gnuggar dem mot varandra. Från ingenstans kommer en väktare och går förbi. Jag vill be om hjälp men det kommer inga ord. Jag måste se förskräcklig ut med mitt rufsiga hår, näsan som är röd av kylan, ansiktet som är rött och svullet av gråten och svart av den utsmetade mascaran.
"Efter jag sagt vad det gällde och vart jag var, bad kvinnan från 112 växeln mig att vänta medan hon kollades något. jag väntade i fem minuter sen dog batteriet. Polisen kom aldrig. Ingen kom"
Med stelfrusna händer slår jag mot mina lår för att få bort honom, hans händer. Det är som om de fortfarande är kvar. Lukten, musiken som spelades i bilen, allt sitter i huvudet som jag bara vill hugga av. Mest av allt plågas jag av hans ansikte som sitter på min näthinna. Det har satt sig fast där. Jag vågar inte blunda, för då är hans ansikte det enda jag kommer att se.
Det slår mig att jag inte kollat när bussen går och inte heller vad klockan är då jag blev så glad över värmen. Med stor möda ställer jag mig upp. Klockan är kvart i sex. 05.45. Släpar benen mot TV-apparaten med bussavgångar. Första bussen 06.05. Tjugo minuter. Funderar på hur jag ska klara av att gå på bussen. Även om jag bara behöver använda busskortet och inte måste möta busschauffören, så känns det som en utmaning. Bara jag slipper se honom i ögonen. För han kommer se det då, han kommer se vad dum jag var.
Tillbaka på min sittplats kommer väktaren förbi igen. Snälla, snälla, fråga hur jag mår. Fråga vad som hänt mig. En önskedröm spelas upp i mitt huvud om hur han tröstar mig och sen ringer polisen som hämtar mig. Jag berättar vem det var som gjorde det och han haffas, torteras. Men väktaren går bara förbi. Bussen kommer och jag går ut.
"En tjejkompis sa att jag var stark som klarade att gå igenom allt. Jag förstod inte vad hon menade. Jag kände mig inte alls stark"
Det var bara jag och ett äldre par på bussen. Jag tittar inte på dem, jag skäms så jag tittar ut genom rutan istället. Men när en mörk bil åker förbi blir jag rädd och varje muskel i kroppen spänns. Jag mår illa. Resterande tiden av resan stirrar jag in i sätet framför mig.
"När bilen stannade bredvid mig och han frågade om jag ville ha skjuts någonstans såg jag varningsskyltarna, men tänkte att så många av mina kompisar liftat och det har alltid gått så bra för dem"
___________________________________________________________________________________________
-novell från första upplagan av 'Superstar'
Kommentarer
Trackback
