jozelijoz

Min minsta syster Rut kom in och grät förut. Eller hon sa att hon bara hade fått något i ögat men det trodde varken jag eller Julia på. Så vi tog med henne in i rummet där vi kunde vara själva. Killade henne i håret och frågade vad som var fel. Hon sa att hon saknade mamma. Hon fick sitta i mitt knä och vi höll om varandra alla tre. Hon berättade att när hon var hos pappa saknade hon mamma och när hon var hos mamma saknade hon pappa, och jag, jag var aldrig där så mig saknade hon hela tiden. Det skar i hjärtat på mig. Herregud, vad gör jag i Norge? Jag vill ju kunna finnas där för mina älskade, älskade systrar. När jag flyttade till Jönköping saknade jag dom konstant. Där var på den tiden de var allt för mig. Också en stor anledning till att jag hoppade av efter en termin. Senare bestämde jag mig för att fortsätta ändå, men det var så pass olidligt för mig att va ifrån dem. Jag måste åka hem oftare. Skicka brev eller vad som helst. Jag vill att de ska veta att jag skulle göra precis allt för dem. Jag ångrar inte året i Jönköping, jag växte oerhört som människa. Men nu då? Växer jag alls? Förlorar jag mer än jag vinner? Pengar är inte allt.
När mamma och pappa gick isär gick jag itu. När ens föräldrar varit tillsammans i 25 år tror man att det ska hålla för alltid. Jag kände det som att mamma svikit oss, speciellt när hon hittade en nu så fort. Givetvis ska man inte stanna i en relation man inte trivs i och jag har väl kommit till den insikten att det var för det bästa för båda av dom men såren svider än. Hur länge sen var det nu? 2,5 år sen? mindre? Vet inte riktigt. Jag saknar den där familjekänslan. Vetskapen om att jag även i vuxen ålder kunde krypa ner mellan mina föräldrar och känna mig trygg. Har några kort kvar, någonstans, dom sista med mamma, pappa och mig, Vi satt alla i deras dubbelsäng och vi tog kort på oss själva med digitalkamera. På en bils gapskrattar vi alla. Vi tjöt av skratt. Minns inte vad vi skrattade åt men jag kommer alltid bära det med mig. Nu är det förstås bara ett ledsamt minne. Något som aldrig kommer bli igen. Såren svider än. Så vad hände vid skilsmässan? Jag var den enda av barnen som visste om det. Hade ingen att prata med. Det var samma vecka som Ida var i Bulgarien. Jag satt i lägenheten och bara grät. Kröp upp till Robert på kvällen och snyftade i hans famn. Men han förstod inte riktigt. Att det skulle vara en hemlighet var det som bröt ner mig först, sen att se pappa plågas så. Han var ledsen hela tiden och förlorade massa i vikt. Det var tortyr. Min student var en katastrof. Det var  två veckor innan som jag fick reda på det och vid min student var det fortfarande en hemlighet. Allt kändes så fejk! Vi var en fejk-familj som var fejk-glada på min fejk-student(jag gick mina sista gymnasieår på folkhögskola och var den enda på skolan som tog studenten).  Min taktik var att bli stenfull. Mitt bland släkten. Visste inte hur jag skulle hantera det. Pappa som satt i solglasögon i ett hörn och sa inte ett ord och mamma som tjattrade glatt med sina vänninor ute på gräsmattan en bit bort från oss andra. Jag fick inget studentfoto i min balklänning. Det liksom glömdes bort. Inga tack-kort för presenterna. Det jag hade sett fram emot.
Mina systrar fick reda på det en eller två månader efter mig. Julia grät. Rut ställde komplicerade frågor. Jag visste inte vad jag skulle göra. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte var där mer för mina systrar. Jag var fullt upptagen med att må dåligt själv.  Jag kan inte ändra på det nu. Jag kan inte spola tillbaka tiden. Det enda jag kan göra nu är att tala om för dom hur mycket jag älskar dom och att jag alltid finns där. För det finns jag. Många vänner har lämnat mig genom åren. Jag har tacklat det genom att lämna dom också. Men systrar, det har man för alltid.
Ska kanske tillägga att det samma gäller för min bror. Även om jag inte känner lika stort ansvar att ta hand om honom eftersom han är min storebror :)

För att pigga upp Rut bestämde vi oss för att sminka oss och spexfota. Brorsan fick vara fotograf.