Kära farfar
Till minne av John och Gunnar Elfgren
Fick en akut längtan efter farfar ikväll. Iår är det nio år sedan han och farbror dog. Nästan exakt, jag är lite dålig på datum. Det var en av de värsta perioderna i mitt liv. Kommer ihåg att det var en lördag och jag var med mormor till jobbet som jag brukade. Mamma ringde mormor och hon sa att Gunnar var på sjukhuset igen. Jag tänkte inte mer på det. Han låg ofta inne. Men när jag kom hem fick jag berättat för mig att nu var det nära slutet. 7 dagar gav läkaren honom. Jag stod inte min farbror nära, vi träffades inte så ofta. Hade bara en helt vanlig farbror/brorsdotter relation. Men jag avudade mina äldre kusiner. Jag fick aldrig träffa Gunnar de där sista dagarna. Det var inte så jag skulle behöva minnas honom sa pappa. Själv var han där varje dag. 11 dagar slutade det med. Han levde på övertid. Han var 43 år. Han hade två barn, han ville leva. Minns hur ont i magen jag hade varje dag medan jag räknade ner. Idag? Nej, kanske imorgon. Vill inte. Vill inte. Vill att farbror ska få leva. Helt plötsligt slog verkligheten och tyngden av livet i min tolvåriga mage.
Tre veckor senare dog farfar. Av åldern sa de. Av sorg sa vi. 73 år betyder inte döden. Det tog för hårt på gubben att förlora sin son. Ingen förälder ska behöva se sina barn dö. Det var morgonen till skolavslutningen vi fick reda på det. Sen satt jag i kyrkan. Alla var glada för att det var sommarlov. Jag var ledsen för att min farfar dött. Farfar var min förebild. Jag avgudade honom. Kramade honom så ofta jag kunde. Njöt av att få åka till farmor och farfar och äta pannkakor och fika med massa pepparkakor. Man blir snäll av pepparkakor sa farfar. Jag åt så många att det gjorde ont i magen. Doppade i blandsaften som alltid var lite för stark men det gjorde inget. Det var länge sedan jag åt pepparkakor. Har inte gjort på ca nio år. Visst har jag ätit en någon gång, men inte med den aptiten. Inte för att jag tyckte det var gott. Så fort jag äter en ekar det i huvudet "Man blir snäll av pepparkakor".
Farfar älskade värmland. Rikard spelade alltid Värmlandsvisan på saxofon varje jul och på farfars grav är det ingraverat en skogsstjärna. Därav min tatuering på handleden. Till minne av min idol, farfar. Två år efter hans död sjöng jag värmlandsvisan på skolavslutningen.
Det har gått nio år, men jag känner ännu att jag inte har riktigt återhämtat mig. Jag saknar er.
Fick en akut längtan efter farfar ikväll. Iår är det nio år sedan han och farbror dog. Nästan exakt, jag är lite dålig på datum. Det var en av de värsta perioderna i mitt liv. Kommer ihåg att det var en lördag och jag var med mormor till jobbet som jag brukade. Mamma ringde mormor och hon sa att Gunnar var på sjukhuset igen. Jag tänkte inte mer på det. Han låg ofta inne. Men när jag kom hem fick jag berättat för mig att nu var det nära slutet. 7 dagar gav läkaren honom. Jag stod inte min farbror nära, vi träffades inte så ofta. Hade bara en helt vanlig farbror/brorsdotter relation. Men jag avudade mina äldre kusiner. Jag fick aldrig träffa Gunnar de där sista dagarna. Det var inte så jag skulle behöva minnas honom sa pappa. Själv var han där varje dag. 11 dagar slutade det med. Han levde på övertid. Han var 43 år. Han hade två barn, han ville leva. Minns hur ont i magen jag hade varje dag medan jag räknade ner. Idag? Nej, kanske imorgon. Vill inte. Vill inte. Vill att farbror ska få leva. Helt plötsligt slog verkligheten och tyngden av livet i min tolvåriga mage.
Tre veckor senare dog farfar. Av åldern sa de. Av sorg sa vi. 73 år betyder inte döden. Det tog för hårt på gubben att förlora sin son. Ingen förälder ska behöva se sina barn dö. Det var morgonen till skolavslutningen vi fick reda på det. Sen satt jag i kyrkan. Alla var glada för att det var sommarlov. Jag var ledsen för att min farfar dött. Farfar var min förebild. Jag avgudade honom. Kramade honom så ofta jag kunde. Njöt av att få åka till farmor och farfar och äta pannkakor och fika med massa pepparkakor. Man blir snäll av pepparkakor sa farfar. Jag åt så många att det gjorde ont i magen. Doppade i blandsaften som alltid var lite för stark men det gjorde inget. Det var länge sedan jag åt pepparkakor. Har inte gjort på ca nio år. Visst har jag ätit en någon gång, men inte med den aptiten. Inte för att jag tyckte det var gott. Så fort jag äter en ekar det i huvudet "Man blir snäll av pepparkakor".
Farfar älskade värmland. Rikard spelade alltid Värmlandsvisan på saxofon varje jul och på farfars grav är det ingraverat en skogsstjärna. Därav min tatuering på handleden. Till minne av min idol, farfar. Två år efter hans död sjöng jag värmlandsvisan på skolavslutningen.
Det har gått nio år, men jag känner ännu att jag inte har riktigt återhämtat mig. Jag saknar er.
Kommentarer
Trackback
