jozelijoz

Jag skulle till Köpenhamn. Det ska jag inte längre. Jag fick inte bli med. Man var tvungen att ha varit med på 75% av spelningarna för att få bli med. Men jag har ju varit i Norge. Spelat när jag varit hemma. Spelat i den där föreningen i över tio år. Det betydde visst inget nu. Jag har växt upp med det gänget, men nu vill de inte ha mig med. Det är anhöriga med på resan, som inte ens spelar. Dom får bli med. Men inte jag. Jag känner mig spolad. Dränkt. Som en blöt katt för fan. Här har man tagit ledigt, jobbat extra för att få ihop pengar och mindre än en månad före avresa blir jag dumpad. Jag känner mig besviken, ledsen, arg. Jag har gråtit floder. Inte  bara för jävla Köpenhamn. Det har varit mycke stress, mycket må dåligt, inte mycke bra. Jag såg fram emot resan. Ett glatt gäng, musik som jag älskar, lite öl på det, bort från det här stället. Men nu försvann helt plötsligt min fristad.
Vad ska jag göra nu? Jobba mera, helt omotiverad? Varför, varför, varför kan inte allt bara kännas bra? Kan det inte få vara lite lugn och ro några månader? Frid och fröjd, skratta åt problem, ta dom med en klackspark.
Vart går gränsen för en människa? Hur mycket krävs för att en människa ska gå itu? Spricka på mitten, falla på gatan som två kistlock.

Jag kurar ihop i min husvagn. Ensam. Magen kurrar, men ingen matlust. Skulle spara pengar och leva på konserver. Nu sparar jag mer än någonsin när jag inte ens har något att spara till.
Jag vet, jag gnäller. Upp och hoppa efter varje motgång. Men det är så jävla jobbigt. Jag kommer ligga här nere och älta mina motgångar.

Jag är bara så stressad. flytten, husvagnen, alla mina grejer i kartonger, olika bilar. Utspridd. Boende härnäst? Vet inte. Destination unknown.

"Såååå farligt kan det inte va med dig Josefin-gumsan"
Nej, det kan väl inte det. Men det är det.

Jag har bara lust att skrika. Som den morgonen när mamma berättade att Mattias hade kört ihjäl sig. Då gick jag ut på gräsmattan och skrek. Skrek så jag skakade. La mig utmattad på studsmattan. Under ett täcke, i sommarsolen. Fortfarande skakande.
Alla tacklar väl smärta olika. Blir det för mycket för mig då måste jag få det ur mig. Skrika, slå i väggen, slänga möbler. Är jag mer "mys-depp" målar jag, skriver. Eller jag tvingar mig själv till det. Alltid tvingar jag mig till det. Aldrig självmant. Jag vet att det hjälper.
Det är därför jag ibland dröjer med beställningar på målningar. Måste tömma mig på en annan duk tills jag är tom och kan fortsätta.

Sms:
"Det handlar om mig nu.
Jag är ledsen.
Inte på något speciellt.
Bara hela livet.
Fet depression -Here I come!"

Jag kanske är starkare än så här. Måste bara hitta styrkan i mig. Det blir tufft nu ett tag.