And then..?
Shit, vad mycket som händer just nu. Eller inte händer. Slutade i Norge i juni, går kvar som timvikarie så har kört några veckor där sen dess. I juli var jag på Bali i 2,5 vecka. Det känns som jättelängsen nu. Fredrik började på universitet i slutet av augusti. Sen stod jag där, i munkfors, utan jobbet och den dagsrutinen, de nya jobbplanerna gick åt helvete och det sket sig med utbildningen jag ville gå. De saknade ett papper från gymnasiet som jag inte ens hade fått från skolan, så det såg ut som jag inte ens gått. Skickade in det så fort jag fått tag på det men då var det försent. Hoppade på målerilinjen i Ransäter och det är kul att få hålla på med målning, men det är inte det jag vill ägna mitt liv åt och det var nu det skulle starta. Alltså mitt liv på ett sätt. Jag skulle utbilda mig och bli något, men ändå står jag här nu utan någon som helst koll. Fredrik har fullt upp med sitt så honom ser jag nästan aldrig nuförtiden. Det är också hårt. Det var inte så här det skulle bli. Känner mig lite lost.
Men tids nog ordnar det sig nog. Håller tummarna för att det blir snart bara.
Bara för att Zilla sa det
Hey, jag uppdaterar!
Igår var vi på inflyttningsfest hemma hos Miriam och Johannes. Det var trevligt. Sen var vi på taket. Där tog bartendern betalt för samma drink två ggr och jag fattade inte det förrän imorse när jag vaknade! så det första jag gjorde när jag vaknade imorse var att dra en lång ramsa med svordomar.
Fick träffa Malin igen efter deras semester. Jag har saknat henne! Men nu är hon tillbaka i stan så vi kan baka igen :)
stackars Fredrik fick köra på mig. Det var snällt av honom. Han var med in på förfesten och han såg så fin ut, jag var så stolt över honom. Alltså stolt över att han är min.
Nu ska jag värma pizza och glida ner i soffan för nästa skiva med sex and the city ;)
Igår var vi på inflyttningsfest hemma hos Miriam och Johannes. Det var trevligt. Sen var vi på taket. Där tog bartendern betalt för samma drink två ggr och jag fattade inte det förrän imorse när jag vaknade! så det första jag gjorde när jag vaknade imorse var att dra en lång ramsa med svordomar.
Fick träffa Malin igen efter deras semester. Jag har saknat henne! Men nu är hon tillbaka i stan så vi kan baka igen :)
stackars Fredrik fick köra på mig. Det var snällt av honom. Han var med in på förfesten och han såg så fin ut, jag var så stolt över honom. Alltså stolt över att han är min.
Nu ska jag värma pizza och glida ner i soffan för nästa skiva med sex and the city ;)
Ledig över helgen
Långledig och då passade det fint med lite äventyr. SÅ ikväll blir det rajraj, imorrn blir det rajraj, sen tillbaka hem söndag. Men nu ska jag bara njuta. Långt bort från restskatt, jobbiga folk och tankar. Nu ska här njutas på alla sätt och vis! Yay känner mig riktigt glad och förväntansfull =D
Supsugen
http://www.vg.no/nyheter/innenriks/artikkel.php?artid=556748 <---- dær ær jag! Hade ett lite røkigt flyg hæromdagen ;)
Sliten. Hem och sova tror jag. Har blivit schemalagd fel så jag skulle jobba sju dagar i rad som man inte får... Men ska førsøka få så jag kan få vara ledig søndag så jag kan dricka lite alkohol på zillas inflyttningsfest på. Vore kul om jag fick vara med och festa før en gångs skull.
gag.
Sliten. Hem och sova tror jag. Har blivit schemalagd fel så jag skulle jobba sju dagar i rad som man inte får... Men ska førsøka få så jag kan få vara ledig søndag så jag kan dricka lite alkohol på zillas inflyttningsfest på. Vore kul om jag fick vara med och festa før en gångs skull.
gag.
Pappa!
Min pappa är en pärla. Han ställer alltid upp. Som i Italien när jag blev sjuk. Han fick semestern förstörd, han hade en dotter på sjukhus och två utanför att hålla reda på. Han fick ringa alla hemma och meddela, han ringde mitt jobb, han ordnade med försäkringsbolaget, han fixade så att mina systrar fick flyga hem, han fixade med min resa hem och han fick köra genom europa helt själv för att få hem bilen. När jag låg inne köpte han hela tiden saker til mig som jag behövde, allt från kläder till Mcdonald's mat. Hade jag inte haft pappa där hade jag blivit helt galen. För att inte tala om att jag får bo hos honom helt gratis här hemma. Även Rikard. Han har alltså fyra ungar i huset varannan vecka(om jag är hemma), ensamstående, samtidigt som han är egen företagare och måste fixa allt med det. Igår lagade han massa massa mat för att jag skulle få matlådor med mig till Norge. Allt från stora saker till små saker hjälper han till med. Pappa är bäst.
Älskar dig pappselappsen!
Älskar dig pappselappsen!
sjuklingen
Även om jag var sjuk så hade jag tid att puta lite med läpparna och göra peace-tecken.
Detta är från intensiven. Pappa var så himla gullig att han tog kort på mig. Bah. Om mina ögon vart lite mer öppna hade ni fått se att dom var röda. Väldigt röda.
Imorgon börjar jag jobba igen. Undrar hur det går jag. Bered er på delayer!
Stark
___________________________________________________________________________________________
Snyftande och snörvlande snubblar jag gatan fram iklädd endast min tunna tröja och trasiga jeans. Vinterjackan glömdes på festen. Jag gnuggar händerna mot överarmarna i ett försök att få upp någon slags värme. Ibland gråter jag hejdlöst när jag känner mig absolut förtvivlad. Jag stannar och ser mig omkring. Var är jag? Vart ska jag ta vägen? Jag måste ha en plan. Hela kroppen skakar av kyla. Försöker än en gång att få liv i mobilen men utan framgång. Sätter mig ner och lägger ansiktet i händerna. Säger till mig själv att fortsätta. En billykta lyser upp vägen. Rädslan kommer över mig och jag blir stel i kroppen. Ska jag vinka och försöka få hjälp eller gömma mig i diket ifall det är han? Rädslan vinner och jag väljer det senare. Jag trycker mig mot det frusna gräset som ger ifrån sig ett krasande läte. Medan bilen passerar vågar jag inte andas. Fel färg. Det var inte han. Hans var grön metallic, den här var vit. Reser mig upp men halkar. Tårarna strömmar hela tiden ner för mina kinder.
"Han frågade om jag hade någon pojkvän. Jag svarade nej. Det var mitt första misstag"
Min plan är att ta mig mot stan. Larma vid första nattöppna butik. Finns inte Statoil här någonstans? När jag kommer runt vägkröken ser jag en busshållsplats. Mitt hjärta tar ett skutt av hopp. Springer fram för att kolla tabellen. Första bussen går vid 7. Jag vet inte ens vad klockan är. Runt 4-5 skulle jag tro. Funderar på om jag ska vänta eller fortsätta. Stannar jag så dör jag nog av kylan så jag fortsätter. Kommer in i ett område med radhus. Vågar inte knacka på någonstans. Jag går på en bro över motorvägen. Stannar en stund mitt på bron och ser ner. Det kommer en bil och kör förbi under mig. Jag undrar om den ser mig och om den ser min olycka.
"Han undrade varför jag var så spänd och tyst. Jag svarade att det var för att jag inte visste vad han var för en typ, att han lika gärna skulle kunna vara en våldtäktsman. Han skrattade"
Jag orkar inte fortsätta. Vill bara sätta mig ner och vänta tills allt blir bra igen. Är så fruktansvärt trött. Mina ben känns tunga. Men inom mig finns hela tiden viljan att inte ge upp. Jag tänker inte ge upp för då vinner han.
Försöker ta ett djupt andetag, men gråten gör att det bara blir små, hackiga. Den kalla luften gör att luftrören känns tjocka. Andningen blir allt svårare. Men jag har växt upp med astma occh vet hur jag ska göra för att inte förvärra. Kommer till en rondell som jag genar över när jag tycker mig känna igen omgivning. Hoppet tänds återigen och jag ökar takten. Om jag är där jag tror jag är så borde Statoil ligga på andra sidan motorvägen och det ska finnas en gångbro bakom ett hotell som leder dit. Besvikelsen är överväldigande när jag inte ser hotellskylten när jag kommer över krönet. Allt går emot mig. Tårarna som inte tycks ha något slut ökas på. Jag är inte bara ledsen och förtvivlad, jag är arg också. Arg för att jag gjorde som jag gjorde, arg för att jag inte verkar fixa det här och arg för att känslan av hopplöshet växer.
"Men va dum du är då, jag vill ju bara känna lite sa han när jag skrek och slog mot honom"
Jag byter riktning, det spelar ingen roll vart jag går. När jag gått i vad som känns som en evighet börjar jag känna igen mig på riktigt. Jag ser Max, hamburgerrestaurangen där jag och mina vänner ätit ett antal gånger. Jag ser Myrornas och Rocksjön, som vi gick runt på skoljoggen. Jag springer mot Max, för jag tror mig veta att de har öppet sent. Saktar in när jag genom glasväggen ser mörker och uppställda stolar. Öppet 10-04 lördag. Alltså är klockan efter 4 som jag trodde. Jag känner på dörren, inte för att öppna den utan att för att jag hoppas att den som tog i handtaget sist lämnat lite kroppsvärme. Handtaget är kallt. Jag trycker mig mot dörren men aluminumet gör mig kallare så ja fortsätter. Men det känns inte lika tungt att fortsätta gå. Jag vet vart jag är, jag vet vart jag ska gå.
"Jag gick med på att runka av honom om han stannade bilen. När den stod still tänkte jag hoppa ur, men han höll fast mig och låste dörren"
Ljuset från staden välkomnade mig. Stadshotellet visar sig. Har inte hotell alltid öppet i lobbyn? Med den förhoppningen går jag dit men de automatiska dörrarna öppnar sig inte. Jag tar nu sikte mot Juneporten, Jönköpings station, den brukar inte ha öppet på nätterna men eftersom jag inte vet vilken tid det är och kylan har tagit över mig helt och hållet går jag dit då jag inte har något bättre förslag. Medan jag går mot portarna ber jag en kort bön att den ska öppnas. När den till min lycka faktiskt gör det, möts jag av en ström av värme. Skakande och gråtandes går jag och sätter mig mot en av de stängda affärernas glasväggar. Jag blåser på mina händer och gnuggar dem mot varandra. Från ingenstans kommer en väktare och går förbi. Jag vill be om hjälp men det kommer inga ord. Jag måste se förskräcklig ut med mitt rufsiga hår, näsan som är röd av kylan, ansiktet som är rött och svullet av gråten och svart av den utsmetade mascaran.
"Efter jag sagt vad det gällde och vart jag var, bad kvinnan från 112 växeln mig att vänta medan hon kollades något. jag väntade i fem minuter sen dog batteriet. Polisen kom aldrig. Ingen kom"
Med stelfrusna händer slår jag mot mina lår för att få bort honom, hans händer. Det är som om de fortfarande är kvar. Lukten, musiken som spelades i bilen, allt sitter i huvudet som jag bara vill hugga av. Mest av allt plågas jag av hans ansikte som sitter på min näthinna. Det har satt sig fast där. Jag vågar inte blunda, för då är hans ansikte det enda jag kommer att se.
Det slår mig att jag inte kollat när bussen går och inte heller vad klockan är då jag blev så glad över värmen. Med stor möda ställer jag mig upp. Klockan är kvart i sex. 05.45. Släpar benen mot TV-apparaten med bussavgångar. Första bussen 06.05. Tjugo minuter. Funderar på hur jag ska klara av att gå på bussen. Även om jag bara behöver använda busskortet och inte måste möta busschauffören, så känns det som en utmaning. Bara jag slipper se honom i ögonen. För han kommer se det då, han kommer se vad dum jag var.
Tillbaka på min sittplats kommer väktaren förbi igen. Snälla, snälla, fråga hur jag mår. Fråga vad som hänt mig. En önskedröm spelas upp i mitt huvud om hur han tröstar mig och sen ringer polisen som hämtar mig. Jag berättar vem det var som gjorde det och han haffas, torteras. Men väktaren går bara förbi. Bussen kommer och jag går ut.
"En tjejkompis sa att jag var stark som klarade att gå igenom allt. Jag förstod inte vad hon menade. Jag kände mig inte alls stark"
Det var bara jag och ett äldre par på bussen. Jag tittar inte på dem, jag skäms så jag tittar ut genom rutan istället. Men när en mörk bil åker förbi blir jag rädd och varje muskel i kroppen spänns. Jag mår illa. Resterande tiden av resan stirrar jag in i sätet framför mig.
"När bilen stannade bredvid mig och han frågade om jag ville ha skjuts någonstans såg jag varningsskyltarna, men tänkte att så många av mina kompisar liftat och det har alltid gått så bra för dem"
___________________________________________________________________________________________
Snyftande och snörvlande snubblar jag gatan fram iklädd endast min tunna tröja och trasiga jeans. Vinterjackan glömdes på festen. Jag gnuggar händerna mot överarmarna i ett försök att få upp någon slags värme. Ibland gråter jag hejdlöst när jag känner mig absolut förtvivlad. Jag stannar och ser mig omkring. Var är jag? Vart ska jag ta vägen? Jag måste ha en plan. Hela kroppen skakar av kyla. Försöker än en gång att få liv i mobilen men utan framgång. Sätter mig ner och lägger ansiktet i händerna. Säger till mig själv att fortsätta. En billykta lyser upp vägen. Rädslan kommer över mig och jag blir stel i kroppen. Ska jag vinka och försöka få hjälp eller gömma mig i diket ifall det är han? Rädslan vinner och jag väljer det senare. Jag trycker mig mot det frusna gräset som ger ifrån sig ett krasande läte. Medan bilen passerar vågar jag inte andas. Fel färg. Det var inte han. Hans var grön metallic, den här var vit. Reser mig upp men halkar. Tårarna strömmar hela tiden ner för mina kinder.
"Han frågade om jag hade någon pojkvän. Jag svarade nej. Det var mitt första misstag"
Min plan är att ta mig mot stan. Larma vid första nattöppna butik. Finns inte Statoil här någonstans? När jag kommer runt vägkröken ser jag en busshållsplats. Mitt hjärta tar ett skutt av hopp. Springer fram för att kolla tabellen. Första bussen går vid 7. Jag vet inte ens vad klockan är. Runt 4-5 skulle jag tro. Funderar på om jag ska vänta eller fortsätta. Stannar jag så dör jag nog av kylan så jag fortsätter. Kommer in i ett område med radhus. Vågar inte knacka på någonstans. Jag går på en bro över motorvägen. Stannar en stund mitt på bron och ser ner. Det kommer en bil och kör förbi under mig. Jag undrar om den ser mig och om den ser min olycka.
"Han undrade varför jag var så spänd och tyst. Jag svarade att det var för att jag inte visste vad han var för en typ, att han lika gärna skulle kunna vara en våldtäktsman. Han skrattade"
Jag orkar inte fortsätta. Vill bara sätta mig ner och vänta tills allt blir bra igen. Är så fruktansvärt trött. Mina ben känns tunga. Men inom mig finns hela tiden viljan att inte ge upp. Jag tänker inte ge upp för då vinner han.
Försöker ta ett djupt andetag, men gråten gör att det bara blir små, hackiga. Den kalla luften gör att luftrören känns tjocka. Andningen blir allt svårare. Men jag har växt upp med astma occh vet hur jag ska göra för att inte förvärra. Kommer till en rondell som jag genar över när jag tycker mig känna igen omgivning. Hoppet tänds återigen och jag ökar takten. Om jag är där jag tror jag är så borde Statoil ligga på andra sidan motorvägen och det ska finnas en gångbro bakom ett hotell som leder dit. Besvikelsen är överväldigande när jag inte ser hotellskylten när jag kommer över krönet. Allt går emot mig. Tårarna som inte tycks ha något slut ökas på. Jag är inte bara ledsen och förtvivlad, jag är arg också. Arg för att jag gjorde som jag gjorde, arg för att jag inte verkar fixa det här och arg för att känslan av hopplöshet växer.
"Men va dum du är då, jag vill ju bara känna lite sa han när jag skrek och slog mot honom"
Jag byter riktning, det spelar ingen roll vart jag går. När jag gått i vad som känns som en evighet börjar jag känna igen mig på riktigt. Jag ser Max, hamburgerrestaurangen där jag och mina vänner ätit ett antal gånger. Jag ser Myrornas och Rocksjön, som vi gick runt på skoljoggen. Jag springer mot Max, för jag tror mig veta att de har öppet sent. Saktar in när jag genom glasväggen ser mörker och uppställda stolar. Öppet 10-04 lördag. Alltså är klockan efter 4 som jag trodde. Jag känner på dörren, inte för att öppna den utan att för att jag hoppas att den som tog i handtaget sist lämnat lite kroppsvärme. Handtaget är kallt. Jag trycker mig mot dörren men aluminumet gör mig kallare så ja fortsätter. Men det känns inte lika tungt att fortsätta gå. Jag vet vart jag är, jag vet vart jag ska gå.
"Jag gick med på att runka av honom om han stannade bilen. När den stod still tänkte jag hoppa ur, men han höll fast mig och låste dörren"
Ljuset från staden välkomnade mig. Stadshotellet visar sig. Har inte hotell alltid öppet i lobbyn? Med den förhoppningen går jag dit men de automatiska dörrarna öppnar sig inte. Jag tar nu sikte mot Juneporten, Jönköpings station, den brukar inte ha öppet på nätterna men eftersom jag inte vet vilken tid det är och kylan har tagit över mig helt och hållet går jag dit då jag inte har något bättre förslag. Medan jag går mot portarna ber jag en kort bön att den ska öppnas. När den till min lycka faktiskt gör det, möts jag av en ström av värme. Skakande och gråtandes går jag och sätter mig mot en av de stängda affärernas glasväggar. Jag blåser på mina händer och gnuggar dem mot varandra. Från ingenstans kommer en väktare och går förbi. Jag vill be om hjälp men det kommer inga ord. Jag måste se förskräcklig ut med mitt rufsiga hår, näsan som är röd av kylan, ansiktet som är rött och svullet av gråten och svart av den utsmetade mascaran.
"Efter jag sagt vad det gällde och vart jag var, bad kvinnan från 112 växeln mig att vänta medan hon kollades något. jag väntade i fem minuter sen dog batteriet. Polisen kom aldrig. Ingen kom"
Med stelfrusna händer slår jag mot mina lår för att få bort honom, hans händer. Det är som om de fortfarande är kvar. Lukten, musiken som spelades i bilen, allt sitter i huvudet som jag bara vill hugga av. Mest av allt plågas jag av hans ansikte som sitter på min näthinna. Det har satt sig fast där. Jag vågar inte blunda, för då är hans ansikte det enda jag kommer att se.
Det slår mig att jag inte kollat när bussen går och inte heller vad klockan är då jag blev så glad över värmen. Med stor möda ställer jag mig upp. Klockan är kvart i sex. 05.45. Släpar benen mot TV-apparaten med bussavgångar. Första bussen 06.05. Tjugo minuter. Funderar på hur jag ska klara av att gå på bussen. Även om jag bara behöver använda busskortet och inte måste möta busschauffören, så känns det som en utmaning. Bara jag slipper se honom i ögonen. För han kommer se det då, han kommer se vad dum jag var.
Tillbaka på min sittplats kommer väktaren förbi igen. Snälla, snälla, fråga hur jag mår. Fråga vad som hänt mig. En önskedröm spelas upp i mitt huvud om hur han tröstar mig och sen ringer polisen som hämtar mig. Jag berättar vem det var som gjorde det och han haffas, torteras. Men väktaren går bara förbi. Bussen kommer och jag går ut.
"En tjejkompis sa att jag var stark som klarade att gå igenom allt. Jag förstod inte vad hon menade. Jag kände mig inte alls stark"
Det var bara jag och ett äldre par på bussen. Jag tittar inte på dem, jag skäms så jag tittar ut genom rutan istället. Men när en mörk bil åker förbi blir jag rädd och varje muskel i kroppen spänns. Jag mår illa. Resterande tiden av resan stirrar jag in i sätet framför mig.
"När bilen stannade bredvid mig och han frågade om jag ville ha skjuts någonstans såg jag varningsskyltarna, men tänkte att så många av mina kompisar liftat och det har alltid gått så bra för dem"
___________________________________________________________________________________________
-novell från första upplagan av 'Superstar'
Panik
Jag känner att jag får lite panikkänslor emellanåt. Jag är så rädd över att bli sjuk. Som nu ser jag på mystery diagnosis på tv4 fakta. Det handlar om en man som har svårt att andas. Det ger mig flash backs från intensiven, när jag inte kunde andas och skrek och grät efter min inhalator men de ville inte ge mig den. De pratade en massa på italienska och det jag förstod var att jag inte skulle få den, mina lungor var det inge fel på. Dagen efter konstaterade de att jag hade vätska på lunghinnorna.
Härom dagen när jag var i Karlstad och på väg hem, fick jag fruktansvärd huvudvärk och illamående. Det påminde om när jag insjuknade i Italien och jag fick en sån panik. Jag var så rädd för att bli sjuk igen att jag grät hysteriskt. Även om jag skulle bli sjuk igen så kommer jag ju inte hamna på sjukhuset i Italien. Det vet jag. Men det var en sådan mardröm att vara där att jag mår fortfarande dåligt av att tänka på det.
Ska till sjukhuset nu och ta prover och hoppas att allt är bra denna gången.
Härom dagen när jag var i Karlstad och på väg hem, fick jag fruktansvärd huvudvärk och illamående. Det påminde om när jag insjuknade i Italien och jag fick en sån panik. Jag var så rädd för att bli sjuk igen att jag grät hysteriskt. Även om jag skulle bli sjuk igen så kommer jag ju inte hamna på sjukhuset i Italien. Det vet jag. Men det var en sådan mardröm att vara där att jag mår fortfarande dåligt av att tänka på det.
Ska till sjukhuset nu och ta prover och hoppas att allt är bra denna gången.
On/Off
Känns som jag har hundratals med känslor i mig som jag inte vet vart jag ska göra av. Och det handlar om allt. Kärlek, vänner, jobb, framtid.
Överväger att skaffa mig en egen lägenhet och bo där själv. Men samtidigt så vet jag inte. Jag kommer få mer privatliv, eller ha ett helt enkelt, jag kan ägna mer tid att måla, kan ha fest hemma, göra vad fan jag vill utan att behöva respektera någon annan. Samtidigt kommer jag känna mig jävligt ensam. Jag är lite socialt beroende, måste alltid ha människor runt mig för att inte deppa ihop med mina egna tankar, på samma gång som jag måste få vara helt ensam emellanåt(jag är komplicerad). Hyran kommer bli dyrare så jag kommer inte ha råd att resa så mycket som jag vill. Men jag behver en fast punkt i tillvaron. Det är bra i Nordkisa, men det känns så tillfälligt där man sover på en extrasäng. I Munkfors bor jag på soffan. Jag är trött på att vara en vagabond. Men vill jag vara i norge? vill jag verkligen bli fast där? men har jag något att välja på? med tanke på att jag är kvar där efter 13 månader när jag bara skulle jobba över sommarn så kanske jag aldrig tar mig någonstans.
Och jobbet. Tycker jag verkligen om det? Som gm är allt mycke stressigare, det är mer ansvar, mer press. Jag älskar det emellanåt, hatar det däremellan. Känns bara som jag drar en lättnads suck efter varje flyg. Kollegorna är det bästa. Det är det som gör det roligt. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv.
Måste tänka över mitt liv. Efter min nära-döden upplevelse känns det som jag tänker två gånger på allting.
Kärlek. Varför kan det inte räcka med att älska någon? Varför måste alltid allting annat krångla. Your love alone is not enough..
Jag får panik när jag funderar över vad folk tycker om mig. Vet inte varför jag bryr mig egentligen.
Åh, suck, pust, stön. Jag vill inte tänka, varför går det inte bara att stänga av ? =(
Överväger att skaffa mig en egen lägenhet och bo där själv. Men samtidigt så vet jag inte. Jag kommer få mer privatliv, eller ha ett helt enkelt, jag kan ägna mer tid att måla, kan ha fest hemma, göra vad fan jag vill utan att behöva respektera någon annan. Samtidigt kommer jag känna mig jävligt ensam. Jag är lite socialt beroende, måste alltid ha människor runt mig för att inte deppa ihop med mina egna tankar, på samma gång som jag måste få vara helt ensam emellanåt(jag är komplicerad). Hyran kommer bli dyrare så jag kommer inte ha råd att resa så mycket som jag vill. Men jag behver en fast punkt i tillvaron. Det är bra i Nordkisa, men det känns så tillfälligt där man sover på en extrasäng. I Munkfors bor jag på soffan. Jag är trött på att vara en vagabond. Men vill jag vara i norge? vill jag verkligen bli fast där? men har jag något att välja på? med tanke på att jag är kvar där efter 13 månader när jag bara skulle jobba över sommarn så kanske jag aldrig tar mig någonstans.
Och jobbet. Tycker jag verkligen om det? Som gm är allt mycke stressigare, det är mer ansvar, mer press. Jag älskar det emellanåt, hatar det däremellan. Känns bara som jag drar en lättnads suck efter varje flyg. Kollegorna är det bästa. Det är det som gör det roligt. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv.
Måste tänka över mitt liv. Efter min nära-döden upplevelse känns det som jag tänker två gånger på allting.
Kärlek. Varför kan det inte räcka med att älska någon? Varför måste alltid allting annat krångla. Your love alone is not enough..
Jag får panik när jag funderar över vad folk tycker om mig. Vet inte varför jag bryr mig egentligen.
Åh, suck, pust, stön. Jag vill inte tänka, varför går det inte bara att stänga av ? =(
Broken Strings
Let me hold you for the last time
It's the last chance to feel again but you broke me
Now I can't feel anything
When I love you it's so untrue
I can't even convince myself
When I'm speaking it's the voice of someone else
Oh
It tears me up
I try to hold on but it hurts too much
I try to forgive but it's not enough to make it all okay
You can't play on broken strings
You can't feel anything that your heart don't want to feel
I can't tell you something that ain't real
Oh
The truth hurts and a lie's worse
How can I give anymore when I love you a little less than before
Oh
What are we doing
We are turning into dust
Playing house in the ruins of us
Running back through the fire when there's nothing more to save
It's like chasing the very last train when it's too late
Oh
It tears me up
I try to hold on but it hurts too much
I try to forgive but it's not enough to make it all okay
You can't play on broken strings
You can't feel anything that your heart don't want to feel
I can't tell you something that ain't real
Oh
The truth hurts and a lie's worse
How can I give anymore when I love you a little less than before
Too late
You can't play on broken strings
You can't feel anything that your heart don't want to feel
I can't tell you something that ain't real
Well the truth hurts a lie's worse
How can I give anymore when I love you a little less than before
Oh
Yeah
Yeah
I love you a little less than before
Let me hold you for the last time
It's the last chance too feel again
It's the last chance to feel again but you broke me
Now I can't feel anything
When I love you it's so untrue
I can't even convince myself
When I'm speaking it's the voice of someone else
Oh
It tears me up
I try to hold on but it hurts too much
I try to forgive but it's not enough to make it all okay
You can't play on broken strings
You can't feel anything that your heart don't want to feel
I can't tell you something that ain't real
Oh
The truth hurts and a lie's worse
How can I give anymore when I love you a little less than before
Oh
What are we doing
We are turning into dust
Playing house in the ruins of us
Running back through the fire when there's nothing more to save
It's like chasing the very last train when it's too late
Oh
It tears me up
I try to hold on but it hurts too much
I try to forgive but it's not enough to make it all okay
You can't play on broken strings
You can't feel anything that your heart don't want to feel
I can't tell you something that ain't real
Oh
The truth hurts and a lie's worse
How can I give anymore when I love you a little less than before
Too late
You can't play on broken strings
You can't feel anything that your heart don't want to feel
I can't tell you something that ain't real
Well the truth hurts a lie's worse
How can I give anymore when I love you a little less than before
Oh
Yeah
Yeah
I love you a little less than before
Let me hold you for the last time
It's the last chance too feel again
xx
Jag har träffat alldeles för många ex på senaste. Och fått ett ex till t.o.m. Igår körde jag runt med Robert och Perra. Det är så skönt att umgås med Robert, vi brukar dricka kaffe när jag är hemma. Men det är så gött, för vi vet så mycket om varandra och vi har varit med om det mesta eftersom jag i stort sett bodde där. Det är avlappnat på något vis.
Men jag kan inte låta bli att bli bitter när jag träffar ex. Jag känner mig lite värdelös. Att jag aldrig lyckas ha ett förhållande. Nu vet jag varför det tog slut med dom, och att det aldrig fungerat. Missuppfatta mig inte, jag vill inte ha tillbaka dom. Även om det inte kanske var mitt fel att det tog slut, så skyller jag nog gärna på mig själv. Jag är glad att jag har blivit starkare och kan avsluta en relation direkt när det känns fel, istället för att hålla på i en evighet och gå fram och tillbaka som jag alltid gjort. Jag blir äldre tror jag ;)
Gah, jag känner mig lite ensam. Måste skaffa lite fler singelkompisar att gå ut och festa med =)
Men jag kan inte låta bli att bli bitter när jag träffar ex. Jag känner mig lite värdelös. Att jag aldrig lyckas ha ett förhållande. Nu vet jag varför det tog slut med dom, och att det aldrig fungerat. Missuppfatta mig inte, jag vill inte ha tillbaka dom. Även om det inte kanske var mitt fel att det tog slut, så skyller jag nog gärna på mig själv. Jag är glad att jag har blivit starkare och kan avsluta en relation direkt när det känns fel, istället för att hålla på i en evighet och gå fram och tillbaka som jag alltid gjort. Jag blir äldre tror jag ;)
Gah, jag känner mig lite ensam. Måste skaffa lite fler singelkompisar att gå ut och festa med =)
Utrikes 7 -21juli
Nu har jag lagt upp tio inlägg som "utspelar" sig mellan 10-20 juli. De skrev jag som dokument på datorn när jag kom ut från intensiven och låg på vanliga avdelningen. Eftersom jag inte hade internet då så lägger jag upp allihopa nu. Där jag har vetat datum har jag skrivit det.
Jag fick alltså lämna sjukhuset 20 juli. Med sos köpenhamn kom vi överrens om att jag skulle åka med pappa upp till Salzburg, sova på ett hotel där och sen flyga hem. Så idag flög jag först salzburg-wien, sen wien-oslo. Hela tiden med assistans och rullstol. På Gardermoen möttes jag upp av en taxichaufför som körde mig till munkfors. Så nu är jag äntligen hemma hos pappa. Har träffat mormor, mamma, micke och mina syskon. Det var ett kärt återseende med mycke tårar. Iaf för mig.
Jag har varit lite skakad idag när jag insett va illa det egentligen va. Min kropp var i chocktillstånd och alla organen höll på att lägga ihop. Först i efterhand så förstår jag att jag kunde ha dött därborta. Det är lite svårt att förstå. En på hundratusen får den sjukdom som jag fick. Är jag speciell? Är jag stark? Jag vet inte. Jag bara lever.
Nu ska jag unna mig en godnatts sömn i en riktig säng utan hårda kuddar.
Jag fick alltså lämna sjukhuset 20 juli. Med sos köpenhamn kom vi överrens om att jag skulle åka med pappa upp till Salzburg, sova på ett hotel där och sen flyga hem. Så idag flög jag först salzburg-wien, sen wien-oslo. Hela tiden med assistans och rullstol. På Gardermoen möttes jag upp av en taxichaufför som körde mig till munkfors. Så nu är jag äntligen hemma hos pappa. Har träffat mormor, mamma, micke och mina syskon. Det var ett kärt återseende med mycke tårar. Iaf för mig.
Jag har varit lite skakad idag när jag insett va illa det egentligen va. Min kropp var i chocktillstånd och alla organen höll på att lägga ihop. Först i efterhand så förstår jag att jag kunde ha dött därborta. Det är lite svårt att förstå. En på hundratusen får den sjukdom som jag fick. Är jag speciell? Är jag stark? Jag vet inte. Jag bara lever.
Nu ska jag unna mig en godnatts sömn i en riktig säng utan hårda kuddar.
Frisläppt!
Jag får åka hem! Jag var taggad som fan för att prata med doktorn och hade förberett ett litet tal om hur frisk jag är ifall de skulle neka mig att åka hem, men hon sa bara ”you can go home now”. Lycka! Nu ska vi bara ta reda på vilket flyg jag ska ta hem osv. Jag är lite nervös faktiskt. Dels för att jag ska klara mig sjäv och dels för att jag har problem med att gå. Är rädd att jag inte får tag i en rullstol men förhoppningsvis får jag med mig en från sjukhuset. Nu ska jag sminka mig. Det kanske låter konstigti detta läge men jag vill känna mig som vanligt. Fräsch och ready to go.
När jag kommer hem ska jag äta korv stroganoff med ris, lingon grova och o'boy.....
Botten är nådd
jag känner mig så otroligt melankolisk. Jag vill härifrån samtidigt som jag inte riktigt vet vad som väntar mig där hemma.
Jag är irriterad. Sos bekostar inte en transport hem för pappas bil, så nu måste han köra hem den. Alltså två dagars bilfärd för stackars pappa upp genom europa. Det betyder att pappa vill åka så snart som möjligt och jag vet inte när jag kommer härifrån. Och då måste jag klara mig själv. Jag är asnervös för att klara mig på flygplatsen själv. Plus att jag ska ha rullstol, plus att jag får inte med mig bilen hem från gardermoen utan får ta taxi till munkfors. Argh. Å nu har jag försökt få tag i en läkare hela dagen utan resultat. Så nu är jag arg på riktigt. De måste skicka hem mig idag. Botten är nådd, nu räcker det.
Mcdonald's <3
Deras droppställningar är oerhört osmidiga. Det är ett jävla jobb att få med sig den där överallt. Hjulen är aldrig åt samma håll och det brukar sluta med att jag får bära den. Har känslan av det inte riktigt är det som är tanken.
Pappa kom förbi med McDonalds mat förut. Mycket uppskattat. ”Äntligen lite riktig mat!” jublade jag. Och så kom den dagen. Dagen man blev lycklig av chicken Mcnuggets. Nu är det bara att räkna dagarna mot undergången.
Jag funderar på att lägga min tid här i mitt mintgröna rum till att skriva något vettigt. En roman eller två. Blogginläggen är förvisso väldigt undehållande att skriva men det känns som att det lätt blir att man måste berätta allt vad som sker och att det kommer sluta med att jag börjar uppge exakta klockslag för varje händelse. Men jag vet inte vad jag skulle skriva. Får brainstorma lite.
pappa med den riktiga maten
